På tal om att brinna. Eller vad man ska säga. Så läste jag en bok igår, eller en del utav den iallafall medan jag satt och drack mitt the här på jobb. Jag läste om harajuku-moment. Alla borde läsa om det. När man går i slentrian under flertalet år i samma spår utan anldening. Man gör inget åt saker.Trots att man gör sig själv illa så är det ett trygghets moment. En dag, får något en att ifrågasätta varför. Att man måste hitta det inom sig innan man kan hitta drivet till saker. Att man måste få den där lilla knuffen som får en att bestämma sig. Eller som får hela kroppen och varenda liten cell att känna jäklaranamma-så-ska-denna-svensk-också-lyckas. Utan att ge upp så lätt på vägen. Tänka sig! Jag fick en liten knuff idag som fick mig att sätta mitt sinne till rätt stäming. Som fick mig att bestämma mig att nu är det dags. Jag blev arg. Sen ledsen. Sen insåg jag egentligen varför. Jag kände så för att jag visste att det var rätt. Samtidigt som ingen annan har rätten att sätta sig på mig. Jag började ruva på min lilla plan redan igår. Idag insåg jag att jag måste göra något åt det snarast. Lätt som en plätt, bara att sätta igång? Ska bara.. Komma ifrån jobb först! 

 

Jag måste brinna för grejer, annars kommer jag aldrig något vart. Stöter jag på problem och jag inte känner för något full hjärtat så struntar jag gärna i det. Jag kan inte låta mig beröras av allt, då vore jag mer vrak än vad jag redan påstår mig att vara. Jag har även svårt för ovisshet. När jag inte har allt framför mig och kan ta in det på mitt sätt. Jag behöver veta saker. Trots att jag är en av de mest hemlighetsfulla människor jag själv känner så vill jag jämt och ständigt kliva in på andras känslor och tankar. Takes one to know one. Eller? Just nu känns det som om problemen hopar sig och jag behöver simma fort för att snaran inte ska dras åt. Vad vill jag ? Varför vet man bara inte det? Hur ska man kunna springa en väg när man inte vet vart den leder? Det vore kanske bra att vara lite vilse, men jag är så förbenat trött på det nu. Jag behöver det där lilla att brinna för. Jag behöver hitta det. För att hitta det behöver jag veta saker. Men jag får inga svar. Åt skogen med det, jag hittar det själv. Jag kan. Själv. 

Alla hjärtans dag. En utmärkt dag att unna sig själv något extra eftersom den person som borde tycka om mig mest i hela världen är ju förstås jag själv. Så är ju inte alltid fallet för denna lite exktraordinära dam, eller jag skulle iallafall vilja se mig själv så en smula. Jag känner mig lite speciellt, men jag är nog inte det. Men vad spelar det för roll om jag är den mest normala människan i världen? Jag kan ändå inte sätta definion på normal-normen. Så varför inte, det kanske vore nyttigt. Jag tycker dock inte om att sätta mig själv i ett fack, jag är alldeles för fladdrig i själen för det. Vänder huvudet där det passar just nu, ler åt de människor jag känner för och ignorerar andra. Kan inte bestämma för för en sak och stå fast vid det för andra dagen känner jag något annat. Jag går dit hjärtat förljer mig, idag ska jag därför unna mig själv och mina fina barn det lilla extra. Även om jag inte alltid tycker så bra om mig själv. 

Det var längesen jag skrattade, sådär så att det berör i hela kroppen. Långt ut i fingrarna känner man lyckan. Jag gjorde det igen, med en vän som följt varenda steg i mitt liv. Vad skrattade vi åt? Mig. När blev mitt liv sådan underhållning? Vi såg lyckan genom sorgen. Det kändes bra. Att se det lustiga i min tragiska situation. Eller är det bara så jag upplever den? Är jag den där typiska svensken som gärna är lite lagom. Lagom fet, lagom blek, lagom mycket bekymmer på ett jämn nivå. Så att jag har mitt liksom, mitt att gnälla över istället för att förändra. Men ändå har jag någonstans en liten brinnande känsla djupt inne i mig, som säger att jag kan mer. För jag är fladdrig, dryg och jobbig. Ofta ohyfsad när det hoppar grodor ur munnen på mig. För att jag inte nöjer mig. För att det kan jag inte. Just nu är jag väldigt onöjd. Om man kan använda ordet onöjd. Därför är jag lite sådär extra jobbig. Ännu värre var de förberedelser jag gjorde för vad jag trodde skulle komma. När jag fick säga det högt insåg jag just hur dumt det lät. Försöka styra upp något utan att vara närvarande. Men jag är iallafall medveten. Det är alltid något. Det var det här man längtade efter blott tio år gammal, att få bestämma alldeles själv. Vad gör man då när man väl sitter här? Rättar in sig i ledet. Jag skulle vilja ta hit den tioåringen med så mycket drömmar för att drämma till mig i huvudet. Den där lagom tjocka lilla tioåringen som visste exakt vart jag skulle utan en rädsla i kroppen, som alltid varit en aning udda och följt sig egna röst. Vips så blev jag vuxen utan instruktioner, men jag gillar det fula i kontrasten till det fina. Jag vill inte välja. Är man inte ledsen kan man heller inte vara lycklig. 

Jag kan ena stunden känna mig så förbannat lycklig, till att ögonblicket senare trillar det tårar längst med kinden. Hur får man styr på det där? Vart stänger man av änglsan och förtvilvan och ersätter det med en stämpel i pannan där det står likgiltlig? Macho-sallad-typ-av-kvinna. Hacka gurkan med armbågen, krossa tomater med bara handen och jucka mot bordet som om det vore det mest normala i världen. Vart hittar jag henne? Hon fanns nog inne i mig en gång. Jag bytte ut det mot en trist jävel. Som jag inte ens tycker om längre. Vart början man om? Man har förstått att man måste, och nu då? Jag var vuxen ja, det kom inte med instruktioner nej. Klara sig själv? jaha. Då förstår jag. Man ska alltså veta sånt här? Okej. Fint. Hej. 

 

Ibland, hamnar man i en rutin som kanske inte alltid man lägger märke till. Det börjar smått, man märker inte ens själv när det urartar. Små grejer, små handlingar kryper in lite varstans och tillslut sitter dom i ryggmärgen. Det går inte längre att stoppa, oftast känner man inte av det längre, det bara ska vara så, för att man tror det. Tillslut står man där ensam, för alla de små grejerna har gjort en skygg. Man klarar helt plötsligt in av de vardagliga sakerna längre. Be om hjälp vore en början, men när inser man det? och hur känns det? Oftast vill man ta itu med saker på egen hand. Jag vill det. En dag vaknar man och inser att man tillochmed sitter fast i den där förbannad berömda väggen. Det blir svårare att andas. Man sitter fast i det där svarta hålet och kan inte ta sig någonstans. Hjärtat skriker efter att uppleva, älska och leva. Men hjärnan kan inte förmå sig att röra på kroppen. Det går bara inte. Man kämpar emot sig själv, hur ska man någonsin kunna vinna den striden? Men sakta försöker jag göra om och göra rätt. Förändra, de små sakerna. Bryta små mönster lite varstans. Säga hej till någon, le mot en annan. Tamigfan, denna kvinna kan också. Kvinna? När blev jag vuxen? 

Att skriva har alltid varit som någon form tearpi för mig, det känns i själen att det var länge sen. Länge sen jag fick vräka ur mig utan att alla kommer med sina äckliga postivia kommenaterar som jag så hopplöst avskyr. Varför jag avskyr dom egentligen en bra fråga, fick höra en gång att det var för att jag nog själv inte mådde så bra, vilket kanske stämmer. Eller inte, helt enkelt. Jag tycker bara inte om när någon pratar emot mig. Envisa jävel. Som inte kan ta kritik. Ett hopplöst jävla fall som tydligen har miljontals anledningar att andas för, men är för envis och tjurig för att se dom? Nej. Jag är en bra människa. Ibland önskar jag att jag slutade vara så. Så mycket. Att jag var hårdhudad som alla andra dessa starka ensamstående mammor som aldrig tycks ha tvätt i tvättkorgen eller disk på vasken. Som sopar saker under mattan och lever sitt egna liv, ensamma. Nöjda, glada, starka. Som inte vaknar fyra varje morgon. Som inte är rädda för ensamheten. Ensamhet är ett fult ord, det borde inte finnas. Man borde inte känna den. Du är vuxen nu Tina, stå på dina egna ben och klara dig själv. Varför trivs man med att vara liten? Att ha någon att hålla i handen? Ska det vara så svårt att bestämma sig själv för att jag ska minsann klara detta. Jag är inte liten. Svårt att sluta sova med hammaren i sänglådan för att smyga upp naken bakom gardinerna och tro att där är någon. Varför är man inte trygg med sig själv? Ibland vill jag bara skrika på mig själv. Att sluta vara svag, vek, trist. När blev jag såhär? När slutade jag vara glad och varför? Undra om min granne undrar vad jag är för någon som skriker på mig själv? 

.

Människor tror sig ha rätt att dyka upp på vilken tidpunkt de önskar, samt försvinna och inte lämna ett spår efter sig närhelst det är passande. Handlingar sårar, ord är direkt avskyvärda och varför är det så svårt att säga vad man egentligen menar? Jag framstår säkert som en idiot, fast det struntar jag i. Jag frågar när jag vill ha ett svar, det blir undvikande och jag verkar framstå som obekväm. Saker jag säger, saker jag undrar över verkar vara ett problem fast att jag inte ser det så. För mig är det inget svårt, för jag bryr mig inte om de obekväma situationerna.

Igår var det kalas för mina fina tjejer och dom var lyriska. Inte ofta vi har en massa folk på besök och paketer i massor. Dessutom massa barn att leka med och prinsessklänningar. Dom är så vackra, så kloka och ack så stora helt plöstligt. Tiden rusar verkligen iväg, det gäller att ta tillvara på varje sekund.

.

.

Att höra någon kalla mig självisk, gör också ont. Därför att jag tycker det är det sista jag är. Men ibland verkar det inte spela någon roll hur mycket jag än försöker, för det är aldrig nog. Jag är trött på att försöka, bevisa för någon som egentligen inte är värd det, till vilken nytta?

.

Tell me why all the best laid plans,

fall apart in your hands.

And my good intentions never end,

the way I meant.