Some day you'll see things my way.
Jaha, tillbaka på jobb då. Spännande. Inte mycket friskare än igår dock. Mina planer för dagen blev inte heller som planerat. För jag har minsann inte orkar göra ett jota, har bara gått runt och varit irriterad halva dagen och kom iväg sent hemifrån så hann inte göra de små planerade inköpen. Har även upptäckt att "vics", sån smörja mot förkylning, just nu är min bästa vän. Kan tänka mig att den kan vara smått beroendeframkallande. Är det något jag hatar, tillochmed mer än klibbiga makaroner som fastnar i strumporna så är det att vara förkyld. Fixar inte känslan av att inte kunna andas normalt. Mina kära barn har iallafall repat sig och mår avsevärt bättre. Jolls ville tillochmed gå ut och handla med mig igår. Hostan börjar gradvis försvinna och är inte alls i samma klass som den som härjat i deras halsar i helgen.
Ja, och om man skulle ställa in nyår? Vi ska tydligen ha färg-tema. Jag har då blivit tilldelad färgen röd. Röd. Röööööd. Vad gör man med röd? Speciellt om man omöjligen kan hitta en klänning i just färgen röd, inte äger särskilt många röda plagg eller överhuvudtaget känner att man passar i färgen röd? Vad gör man då? Det är frågan. Jag har visserligen vetat om detta ett tag, funderat och haft mig och tillslut beslöt jag att lägga det på hyllan för jag kom inte fram till något vettigt ändå i tron att det ändå var långt till nyårs afton. Men inte, det är tydligen på fredag. December har verkligen sprungit iväg. Tror jag tappat tiden.
Ja, och om man skulle ställa in nyår? Vi ska tydligen ha färg-tema. Jag har då blivit tilldelad färgen röd. Röd. Röööööd. Vad gör man med röd? Speciellt om man omöjligen kan hitta en klänning i just färgen röd, inte äger särskilt många röda plagg eller överhuvudtaget känner att man passar i färgen röd? Vad gör man då? Det är frågan. Jag har visserligen vetat om detta ett tag, funderat och haft mig och tillslut beslöt jag att lägga det på hyllan för jag kom inte fram till något vettigt ändå i tron att det ändå var långt till nyårs afton. Men inte, det är tydligen på fredag. December har verkligen sprungit iväg. Tror jag tappat tiden.
Don't tell me what to do.
Julen. Ja, vad ska man säga? Jollan är 2½ år, hon har upplevt 3 "jular" varav 3 har hon varit sjuk. Precis som vi andra också var på julafton. Annars var det faktiskt himla mysigt. Det var lugnt, ingen stress och barnen var överlyckliga. Förutom lite feber, förkylning och hosta så var faktiskt julen bra. Känns märkligt att det är över bara. Var det inte mer liksom? Gått och stressat för att få ihop alla julklappar och så var det över på en dag. Jaha?
Julafton började ivarjefall med julfrukost hos syster med pappa & Co. Sen spenderades den hemma i lugn och ro med mamma och flickorna! Jultomten var lite läskig tyckte förstås niks, jollan tyckte nog den var helt ok efter en stund. Men nikky tror fortfarande den ska komma och är lite rädd för att gå nära dörren ifall han skulle dyka upp igen :)
Så, nu sitter man på jobb igen. Efter en uttröttande helg bestående av feber. Imorse kände jag mig dåligare än dagen innan och var väldigt svårstartad. Imorgon blir det kvälls-jobb igen och jag ska se om jag kanske hinner en runda på stan innan för att leta efter nyårs kläder. Även om det ska bli trevligt så känner jag mig just nu inte så motiverad. Fick en del dåliga besked innan jul som gnager i mig och jag har svårt att släppa tanken på vad som skulle kunna hända. Jag borde vetat bättre.
Snart nytt år iallafall, om man tänkter tillbaka på det gågna året så är det mycket jag ångrar men samtidigt har jag vuxit som människa. Men inte trodde jag för ett år sen att jag skulle vara här jag är idag. Så annorlunda det var, trots att det inte är så länge sen. Mycket lovade jag mig själv som jag verkligen inte genomfört och jag kan ibland undra för mig själv vad som gick fel. Ett helt år ensam dessutom. Det kunde jag inte tro.
Julafton började ivarjefall med julfrukost hos syster med pappa & Co. Sen spenderades den hemma i lugn och ro med mamma och flickorna! Jultomten var lite läskig tyckte förstås niks, jollan tyckte nog den var helt ok efter en stund. Men nikky tror fortfarande den ska komma och är lite rädd för att gå nära dörren ifall han skulle dyka upp igen :)
Så, nu sitter man på jobb igen. Efter en uttröttande helg bestående av feber. Imorse kände jag mig dåligare än dagen innan och var väldigt svårstartad. Imorgon blir det kvälls-jobb igen och jag ska se om jag kanske hinner en runda på stan innan för att leta efter nyårs kläder. Även om det ska bli trevligt så känner jag mig just nu inte så motiverad. Fick en del dåliga besked innan jul som gnager i mig och jag har svårt att släppa tanken på vad som skulle kunna hända. Jag borde vetat bättre.
Snart nytt år iallafall, om man tänkter tillbaka på det gågna året så är det mycket jag ångrar men samtidigt har jag vuxit som människa. Men inte trodde jag för ett år sen att jag skulle vara här jag är idag. Så annorlunda det var, trots att det inte är så länge sen. Mycket lovade jag mig själv som jag verkligen inte genomfört och jag kan ibland undra för mig själv vad som gick fel. Ett helt år ensam dessutom. Det kunde jag inte tro.
Jag bryr mig inte så förlåt för inget.
Jag har äntligen hittat ett par skor jag gillar. Jag är svår med sånt, det ska vara som jag tänkt mig i mitt huvud och det är faktiskt inte alltid det lättaste att hitta. Men, alltid detta men. Jag har alltså halkat ett otaliga gånger och antagligen sett väldigt rolig ut i mina stövlar som är helt blanka på undersidan och bestämde mig för att leta rätt på ett bar bra vinterskor, fick minsann gå över till gympadojer eftersom stövlarna var omöjliga. Men som sagt, Men.. De hade givietvis inte i min storlek. OCH det går självklart inte att hitta någonsannanstans. Självklart. haha. Jag hittade visserligen ett par som var ungefär som dom, inte riktigt men ungefär. Men då blir allt så svårt, om jag nu köper de här som liknar de jag vill ha, kommer jag någonsin bli riktigt nöjd då? Otroligt svåra problem jag har. Jaja, ett par vinterskor ska det ju ändå bli så vi får se.
Snart julafton, hade det inte varit för barnens ständiga hosta och att febern går upp och ner så hade dom nog hoppat omkring där hemma hela tiden och tjatat om tomten. Jolls tycker det är väldigt spännande med julgranen och väldigt bestämd med att jag absolut inte får hänga godis i den. Undra hur det kommer bli sen, när julmaten är uppäten, tomten har varit där och paketen öppnade. Nu har de ju vant sig en tid, vid julgran & adventskalendrar. Att ha massa tomtar överallt, käka pepparkakor och dricka "tomtedricka". Hur kommer det bli sen då, när man ska plocka bort allt och det ska återgå till det "normala"? En vane sak det också kanske. Nu känns det som om allt är fixat till julafton iallafall, maten blev inhandlad idag. Jag tror jag köpt alla paketer, spännande på julafton om man upptäcker att man missat någon. Jag tror alla ska bli nöja. Eller ja, det får de helt enkelt bli! :)
Nej, nu får jag fixa med det sista här på jobb. Känner mig lite osäker och oinformerad ang morgondagen bara. Ja, inget jag kan göra nu åt det ändå.
Look at the bright side of life.
Snart julafton, hade det inte varit för barnens ständiga hosta och att febern går upp och ner så hade dom nog hoppat omkring där hemma hela tiden och tjatat om tomten. Jolls tycker det är väldigt spännande med julgranen och väldigt bestämd med att jag absolut inte får hänga godis i den. Undra hur det kommer bli sen, när julmaten är uppäten, tomten har varit där och paketen öppnade. Nu har de ju vant sig en tid, vid julgran & adventskalendrar. Att ha massa tomtar överallt, käka pepparkakor och dricka "tomtedricka". Hur kommer det bli sen då, när man ska plocka bort allt och det ska återgå till det "normala"? En vane sak det också kanske. Nu känns det som om allt är fixat till julafton iallafall, maten blev inhandlad idag. Jag tror jag köpt alla paketer, spännande på julafton om man upptäcker att man missat någon. Jag tror alla ska bli nöja. Eller ja, det får de helt enkelt bli! :)
Nej, nu får jag fixa med det sista här på jobb. Känner mig lite osäker och oinformerad ang morgondagen bara. Ja, inget jag kan göra nu åt det ändå.
Look at the bright side of life.
So you think you can love me and leave me to die?
Underlig dag idag. Fyra minuter av över sju hade jag nästan haft alla mina gäster nere och käkat frukost på jobb. Sen har det bara varit segt och jag har velat hem, dock kom där en tjusig leverans av totalt 33 tvapparater och det föll ju delvis på min lott att tydligen bära dom runt halva hotellet. Överlycklig blev jag.. verkligen .. Kom hem till fullt hus och två små sjuka barn. Stackarna har feber och en riktigt tråkig hosta. Tur de har sin mormor! Sen bar det av mot ÖoB, där blev jag praktiskt taget rånad av en granförsäljare. Sur var han också, men det blev tillslut en fin liten kungsgran. Hem igen genom bilköer i lilla ystad och slänga i sig lite kaffe innan vi fick vinka av alla våra gäster. Sen blev det pyntningen av julgran, jolls gick det ju ändå hyfsat för. Nikks försökte mest äta på alla dekorationerna i tron att det var choklad i allt. Nu har jag stoppat mina små troll i säng för ca 2 timmar sen och trodde jag skulle somna bums men icke. Får bli att packa in de sista julklapparna eftersom man jobbar in i det sista. Känns underbart att både ha stängningen den 23:e och öppning den 27:e.. ..Kunde varit bättre, men någon måste ju göra det. Snart är det iallafall julafton, blir glad inombords när jag tänker på hur tjejerna kommer att va när den 24e väl kommer. När tomten knackar på dörren och paketer ska öppnas. Jag hoppas så innerligt att de är friska tills dess iallafall <3
En sak som gör mig riktigt ledsen är iallafall att du inte vill komma och hälsa på dina egna små flickor när det är jul. Du är bjuden och välkommen iallafall och jag tycker man kan vara vuxen nog att åtminstone på julafton och för deras skull att bortse från allt annat och bara låta allt va för en stund. Men det är tydligen för svårt att bortse från vilket hemsk och elak människa jag är. Jag har ju aldrig gjort något bra och jag har bara förstört ditt liv. Jag är ju bara problem medan du har allt ordnat nu. Ledsamt att höra när jag gett upp så mycket av mig själv för din skull så många gånger. Men jag antar att det inte är så lätt för dig heller, du är kanske inte van vid att folk sätter sig emot dina åsikter? Du har ju aldrig varit särskilt bra på att handskas med kritik. Saksamma, trött på alla hårda ord som riktas mot mig jämt när jag är den som iallafall alltid stått stabil och verkligen klarat av allt detta, ofta på egen hand. Men jag antar att jag inte är värd de orden, inte i dina ögon eller i många andras. Men jag vet iallafall själv i mitt hjärta och i min själ att jag inte gjort något fel. Jag gör allt för mina flickor, och det är det enda som räknas <3
Are you man enough?
Varför, varför är det så att man råkar ut för de märkligaste av saker när man är ensam? Sen, när någon kommer och man snabbt vill visa, jaa, då händer där absolut ingenting. Idag, eller ja, jag har varit ensam ganska länge och inte sett eller hört en annan människa på väldigt många timmar. Eftersom det då är tomt på hotell continental, så blir man lite smått dum i huvudet av att gå ensam så många timmar. Ja, till saken. Iallafall så imorse så skulle jag öppna en ramlösa, var himlans törstig och öppnade den snabbt och försökte dricka. Märk ordet försökte. För där kom inget. Tittade på flaskan, upptäcker att övre halvan har någon konstig gelé liknande utseénde och därför kom då inte den undre, drickbara halvan ut. USH! Var tvungen att öppna en till för att se om den var likadan, och jovisst, några sekunder efter att jag öppnade korken så blev det som små kristaller i hela flaskan och flöt mot öppningen och bildade den konstiga gelén. Så när Åsa väl kom och skulle fixa med inventeringen så var jag snabbt framme med en flaska och skulle visa, trots allt hon som sköter beställningarna hos Carlsberg. Men vad händer, ingenting! Ingenting. Jag öppnade två flaskor och där hände absolut ingenting. De två jag öppnat förutom hade dessutom mist sin gelé-aktiga-gegga-mojja så det kunde jag inte heller visa. Hon tittade på mig som om jag var dum i huvudet och frågade om jag varit ensam förlänge kanske?
Från hero till zero.
Idag, när jag stod där i mitt fönster för att lista ut vilket det smartaste sättet var att ta sig till dagis var så bestämde jag mig för att det borde vara stadsbussen men ack så fel jag hade. Med tanke på all snö som ramlat ner nu igen så undrade jag för mig själv om det var så klokt att ta vagnen? Men mindes då också hur extremt jobbigt det hade varit att ta pulkan upp med barnen sist, enbart uppförsbacke. Men om man jämförde, så var ju faktiskt pulkan lättare än vagnen. Hm. Men stadsbussen kan jag ju ta, inte så långt att gå med vagen. Går dock ingen imorgon men det fick lösa sig då tänkte jag, då var det iallafall neråt jag skulle och ingen tid att passa. Så det blev stadsbussen jag beslutade mig för att ta. Men, först var den försenad. När jag äntligen ser det och drar en suck av lättnad att den inte var inställd så kör den minsann rakt förbi mig. Tittade inte ens åt mitt håll. Den ragatan bara drog på förbi mig och ignorerade mig totalt. Vilken besvikelse! Jaja, har ca 15 min på mig att ta mig upp till dagis men ja, visst. Det löser sig väl. Kämpade och slet med vagnen den hela långa vägen upp och försökte ta det i rask takt, mina vader skojar vi inte om. Väl uppe - helt slut. Sjukt vad det är jobbigt att gå i snö med barnvagn med två barn i.
Igår så visste jag inte vart jag skulle bli av, jag visste inte heller om jag var ledsen eller mycket förbannad. Frustrerad var jag, ville hoppa och skrika till alla människor som inte förstår. Eller nej, förstår gör de nog men det är kanske lättare att titta åt andra hållet. Vad vet jag? Det slutade iallafall med att jag lugnade ner mig, tog mig till sans och accepterade. Jag behöver inte bry mig om andras åsikter. Jag behöver inte se eller höra det, för det gjorde verkligen ont i mig. Ända in i själen kändes det för ibland är livet så jävla orättvist. Jag har gjort allt, gett upp allt och kämpat som ett djur. Det har varit en lång och hård väg, men jag har gjort allt som krävdes av mig men insåg igår att tydligen är det lättare att ge upp, gömma sig, ljuga och bedra för då får man bättre feedback. Eller? Jag blir inte klok på det, och det är inte rätt, det är fan inte rätt att du ska få höra det orden, få skriva de orden eller ens vara en del av det. För du har gjort inget som säger att du förtjänar det. Du valde bort, du valde att ljuga och du valde annat och jag förstår absolut inte hur det redan kan vara sopat under mattan och det är frid och fröjd hos alla nu? Hur kan man glömma och förlåta så lätt? Det du gjort så många gånger som sårat så många människor, du borde faktiskt få ta lite konsekvenser för det någon gång. Men aldrig, du väntar ut och folk verkar acceptera. Men hos mig finns det inget sånt, det är att vara där och ställa upp eller så kan vi vara utan. Jag tänker inte bli sårad en gång till, alla hårda ord du jämt använder för att bryta ner mig och få mig att framstå som världens hemska människa när det egentligen är jag som bara försöker göra allt rätt. Ni andra - ni sparkar på mig. Det gjorde verkligen ont i mig, såhär illa berörd har jag inte blivit på länge.
Nog om det, idag sitter jag på jobb och har noll gäster. Förstår ni, noll? Jätte kul. Jätte kul att jobba nio timmar idag, natten och 8 timmar imorgon utan ett dyft att göra. Eller jo, städa. Städa gör jag, fixar och donar där det behövs men tiden är långsam och saker verkar gå fort. Jag ska sitta här till elva, phu. Minuterna går inte så snabbt som de borde och det är verkligen en fantastisk lördags kväll att spendera på jobb! Saknar flickorna <3
Igår så visste jag inte vart jag skulle bli av, jag visste inte heller om jag var ledsen eller mycket förbannad. Frustrerad var jag, ville hoppa och skrika till alla människor som inte förstår. Eller nej, förstår gör de nog men det är kanske lättare att titta åt andra hållet. Vad vet jag? Det slutade iallafall med att jag lugnade ner mig, tog mig till sans och accepterade. Jag behöver inte bry mig om andras åsikter. Jag behöver inte se eller höra det, för det gjorde verkligen ont i mig. Ända in i själen kändes det för ibland är livet så jävla orättvist. Jag har gjort allt, gett upp allt och kämpat som ett djur. Det har varit en lång och hård väg, men jag har gjort allt som krävdes av mig men insåg igår att tydligen är det lättare att ge upp, gömma sig, ljuga och bedra för då får man bättre feedback. Eller? Jag blir inte klok på det, och det är inte rätt, det är fan inte rätt att du ska få höra det orden, få skriva de orden eller ens vara en del av det. För du har gjort inget som säger att du förtjänar det. Du valde bort, du valde att ljuga och du valde annat och jag förstår absolut inte hur det redan kan vara sopat under mattan och det är frid och fröjd hos alla nu? Hur kan man glömma och förlåta så lätt? Det du gjort så många gånger som sårat så många människor, du borde faktiskt få ta lite konsekvenser för det någon gång. Men aldrig, du väntar ut och folk verkar acceptera. Men hos mig finns det inget sånt, det är att vara där och ställa upp eller så kan vi vara utan. Jag tänker inte bli sårad en gång till, alla hårda ord du jämt använder för att bryta ner mig och få mig att framstå som världens hemska människa när det egentligen är jag som bara försöker göra allt rätt. Ni andra - ni sparkar på mig. Det gjorde verkligen ont i mig, såhär illa berörd har jag inte blivit på länge.
Nog om det, idag sitter jag på jobb och har noll gäster. Förstår ni, noll? Jätte kul. Jätte kul att jobba nio timmar idag, natten och 8 timmar imorgon utan ett dyft att göra. Eller jo, städa. Städa gör jag, fixar och donar där det behövs men tiden är långsam och saker verkar gå fort. Jag ska sitta här till elva, phu. Minuterna går inte så snabbt som de borde och det är verkligen en fantastisk lördags kväll att spendera på jobb! Saknar flickorna <3
En dålig arbetare skyller på verktygen.
Jag har märkt en sak med mina barn, speciellt jolls. Det är väldigt viktigt för henne vem som äger allt. Viktigt att säga att det är min eller din, deras eller vår. Som när vi käkade frukost imorse så sa hon till mig, "Mamma, ljusen är våras. Grannen får inte ta den". Det var även viktigt för henne och höra mitt svar och få bekräftat att det verkligen var vår, att ingen i världen får ta de ifrån oss. Hon minns också av vem vi fått saker ifrån. Vem som köpt vad. Hon har bra minne, min lilla tös. Om mamma suttit på en viss stol och ätit så måste hon sitta där nästa gång också, om inte annat så berättar hon gärna för mig varje gång vi är i köket att hennes mormor satt där, där på den särskilda platsen och ibland även vad hon gjorde och vem hon satt brevid. Undra om det är så vi gör våra barn, påpeker man vems som är vems ovanligt ofta utan att tänka på det eller är det bara viktigt för dom? Speciellt när man har en syster man måste dela allting och alla med? Dom är båda väldigt fästa vid rutiner, man måste tänka sig för vad man säger och gör för de tar åt sig väldigt mycket och härmar, pratar och gör precis allt jag gör. Mycket säger man inte ens, bara en sån löjlig grej som att jag inte äter "vitan" i ägget så ska inte jollan heller göra det.
Igår bakade vi iallafall pepparkakor, resultatet blev ju inte det bästa men vad spelar det för roll?
Mjölet var roligast.
Jolls var riktigt duktig på det här med pepparkakor.
I ugnen..
Sen var det dags att städa. Tur att jag har världens bästa flickor som hjälper till <3
Jag tycker det är sorligt att vissa tycks komma undan med allt. En bra sak och allt är som bortblåst, vi raderar det förflutna så du slipper ta itu med det. Behöver aldrig stå till svars för något och inse konsekvenser av saker och ting. Just nu så förstår jag varför du är hård och kall, du vet att det bara är att vänta ut och säga rätt saker och alla följer dig igen. Det funkar inte så hos mig, inget är förlåtet tills jag ser ändring och inte bara lite fina ord och löften.
Igår bakade vi iallafall pepparkakor, resultatet blev ju inte det bästa men vad spelar det för roll?
Mjölet var roligast.
Jolls var riktigt duktig på det här med pepparkakor.
I ugnen..
Sen var det dags att städa. Tur att jag har världens bästa flickor som hjälper till <3
Jag tycker det är sorligt att vissa tycks komma undan med allt. En bra sak och allt är som bortblåst, vi raderar det förflutna så du slipper ta itu med det. Behöver aldrig stå till svars för något och inse konsekvenser av saker och ting. Just nu så förstår jag varför du är hård och kall, du vet att det bara är att vänta ut och säga rätt saker och alla följer dig igen. Det funkar inte så hos mig, inget är förlåtet tills jag ser ändring och inte bara lite fina ord och löften.
"En lögnare bör ha gott minne" .
Det verkar vara så lätt, så himla lätt att bara köra över hela lasset på någon annan för att slippa dra på det själv. Att rensa sitt samvete genom att trycka det på någon annan, att kunna sova gott om natten i tron om att man själv inte är den felande länken. Det måste vara skönt att kunna göra det, att hela tiden hitta utvägar för att själv slippa stå för sina egna handlingar. Att beskylla alla andra för de beslut man tar, och gå i tron att allt är frid och fröjd och samtidigt tycka så himla synd om sig själv för att alla andra raserar ens värld. Sen måste det kännas bra att dessutom hitta andra människor som tror på en, som sitter där och delar ens sårade ego och tycker minst lika synd om dig som du själv. Som passar upp, nickar vänligt och instämmer på alla punkter. Som inte pratar emot, disskuterar hur förjävlig världen beter sig och hjälper dig med den sista övertygande känslan att faktiskt ingenting är ditt fel. Sen har vi ju det här med syndabocken, det måste ju förstås hittas någon som kan bära hundhuvudet, som man kan lägga skulden på och som man faktiskt förhoppningsvis kan få att må lite dåligt på vägen. Men det måste vara frustrerande att jag faktiskt inte är den där lilla människan längre som du kan säga åt vad jag ska göra, hoten och anklagelserna biter faktiskt inte numera och lögnerna får dig enbart att sjunka lägre än vad jag trodde var möjligt. Du tappar all respekt som fanns kvar och jag har helt gett upp hoppet. Jag vill inte veta längre, blanda inte in mig. Gör vad du vill, men ingen kan någonsin komma och säga att jag inte kämpat mig upp från botten och faktiskt har det väldigt bra nu, och att du borde stå på tur. Du borde vara den som kämpar precis som jag gjort men som vanligt så väljer du en enkel väg. Det är enklare att hota och få sin vilja igenom, spela med de sämsta korten på handen och hoppas på att du ska slippa ändra på dig. Sen att folk stryker med och far illa är inget som rör dig i ryggen, så länge du själv slipper göra något och det gynnar dig. Det är som att gå på dagis igen, där man tar de bästa tricken och även lite ruffochknuff för att få den där saken man så gärna vill leka med. Att få lite skäll kan man ta, och även svara emot på om det ger en det man vill ha. Sorligt att det ska behöva vara på den nivån där vi ska kasta grus i ögon på varandra. Men beskyll gärna mig för allt, hota mig och mata mig med lögner för jag är över din nivå. Den dagen du kan ta en normal disskution med mig och vi kan reda ut detta som de vuxna människor vi faktiskt måste vara så kan du komma, allt annat tänker jag bara ignorera. De beslut du väljer att ta är upp till dig för jag tänker köra på som jag planerat. Sen får du tycka och göra vad du vill, håll mig utanför bara för jag har varit där en gång och det finns inte en chans att jag vill tillbaka dit igen. Jag tänker blunda och inte lyssna förrän du vaknar upp och kommer med något vettigt. Att jag skulle behöva svälja min stolthet kan du ju säga tusen gånger om till mig men jag vet att jag redan gjort det hundra gånger för mycket för dig. Att jag skulle vara svartsjuk kan du ju också köra med, men jag bara undrar vad där finns att vara svartsjuk på? Anser du att jag missar något när jag inte lever i ett förhållande med lögner svek, ovisshet och en känsla av att vara nertryckt?
Vi toppar inte din lista, än sen?
Det var en bra dag igår, Marie och hennes lilla familj var på besök. Lite fika, lite bus, mat och en massa att ta igen. Dessutom fick man träffa underbart lilla söta Leia. Flickorna fick öppna lite julklappar och efter de åkt var där en massa att plocka undan. Ja, lika bra att ta det direkt så det gjorde jag. Plocka undan, dammsuga och diska. Efter det var jag totalt slut och tjejerna med så de fick hoppa i säng och jag fastnade framför tv:n och sexandthecity filmen. Tyckte där var ett jäkla liv utanför och insåg snabbt att det var lördag, dagarna går så himla snabbt och snart står en lång arbetsvecka framför mig och innan man vet ordet av det så är det jul.
Flickorna & Leia <3
Igår, när allt hände och skedde så att säga så fick jag en märklig känsla. En känska av ingenting. För precis så kände jag - ingenting. Jag var liksom inte förvånad, jag blev inte ledsen och hade inte ens ork att bli arg. För vad tjänar det till? Men det kändes annorlunda. Precis som om det för första gången gick upp för mig att jag behöver inte den människa i mitt liv som sårar oss mest. Det finns ingen plats för honom längre, han och hans tomma löften. Jag ville inte ens veta, för jag brydde mig liksom inte längre. Ofta har man sagt saker för att övertyga andra eller kanske sig själv, men det behövdes inte igår. Igår var allt bara så självklart. Ett liv utan dig är ett bättre liv, iallafall tills den dagen du inser vad som är viktigt. Men det var härligt, att ha stängt det kapitlet och gått vidare på både det psykiska och fysiska planet. Som jag sagt innan, historien upprepar sig och jag är så förbannat glad att jag står utanför och slipper det jag vet som komma skall.
Är van att sitta med frågor ingen har svaret på,
Och bara följa med dagen och låta vardagen gå.
Flickorna & Leia <3
Igår, när allt hände och skedde så att säga så fick jag en märklig känsla. En känska av ingenting. För precis så kände jag - ingenting. Jag var liksom inte förvånad, jag blev inte ledsen och hade inte ens ork att bli arg. För vad tjänar det till? Men det kändes annorlunda. Precis som om det för första gången gick upp för mig att jag behöver inte den människa i mitt liv som sårar oss mest. Det finns ingen plats för honom längre, han och hans tomma löften. Jag ville inte ens veta, för jag brydde mig liksom inte längre. Ofta har man sagt saker för att övertyga andra eller kanske sig själv, men det behövdes inte igår. Igår var allt bara så självklart. Ett liv utan dig är ett bättre liv, iallafall tills den dagen du inser vad som är viktigt. Men det var härligt, att ha stängt det kapitlet och gått vidare på både det psykiska och fysiska planet. Som jag sagt innan, historien upprepar sig och jag är så förbannat glad att jag står utanför och slipper det jag vet som komma skall.
Är van att sitta med frågor ingen har svaret på,
Och bara följa med dagen och låta vardagen gå.
Maybe it's just me...
Började ju som sagt inte förrän 20 ikväll, alltså skulle barnen lämnas sju. Vilket var ovanligt och otroligt jobbigt idag. Trots deras glada ansikten som vinkade i fönstret när jag gick så skar det minsann i mig att lämna dom. Brukar aldrig känna på det viset, men visserligen lämnas dom ett i vanliga fall och det kanske inte blir så påtagligt då? Nu var det precis innan de brukar gå och lägga sig, hade pyjamas under overallerna och jag fick inte ge dom en puss godnatt precis innan de somnar. Vilket jag självklart inte gör alltid eftersom jag jobbar ett par nätter i månaden men nu blev det så uppenbart. Ush, det var jobbigt iallafall men så längde de var nöjda och glada, vilket det verkade som, så är jag glad. Men just i den sekunden så önskade jag så innerligt att jag hade normala arbetstider och inte alls behövde lämna dom kvällar.
Påvägen ner var det himla lurigt också. Jag skulle gå inom lägenheten för att hämta upp tvätten och ja, jag vet inte varför jag inbillar mig att det skulle vara bättre att gå på asfalt än i snön. Det var iallafall glashalt på asfalten. Vilket jag upptäckte ganska snabbt. Dessutom har jag ingen aning om varför man grundlurar sig själv så mycket att man går runt och tror att det är mindre halt i uppförsbackar och på rakträckor än i nedförsbackar. Jaja, man är ju inte ensam om att se lustig ut iallafall, får väl trösta sig med det. Skulle antagligen behöva ha något annat på fötterna än mina stövlar som är helt blanka undertill också. Får väl försöka ge mig ut och leta efter något passande så jag slipper se ut som en idiot och trilla mig gatan fram.
Påvägen ner var det himla lurigt också. Jag skulle gå inom lägenheten för att hämta upp tvätten och ja, jag vet inte varför jag inbillar mig att det skulle vara bättre att gå på asfalt än i snön. Det var iallafall glashalt på asfalten. Vilket jag upptäckte ganska snabbt. Dessutom har jag ingen aning om varför man grundlurar sig själv så mycket att man går runt och tror att det är mindre halt i uppförsbackar och på rakträckor än i nedförsbackar. Jaja, man är ju inte ensam om att se lustig ut iallafall, får väl trösta sig med det. Skulle antagligen behöva ha något annat på fötterna än mina stövlar som är helt blanka undertill också. Får väl försöka ge mig ut och leta efter något passande så jag slipper se ut som en idiot och trilla mig gatan fram.
Love me when I'm gone..
Var på julbord med jobbet i lördags, mycket trevligt. Mycket sång, skratt och annorlunda stämning. På jobb är det som alla vet lite spänt ibland, och inget alls konstigt med det. Vi är ju så få egentligen att man blir som en liten familj som träffas nästan varje dag och klart man hittar saker att reta sig på. Vi var tillbaka i ystad redan halv tio och det bar det av till Madde & André, jag skulle ju som vanligt jobba dagen efter så jag tog det lugnt och hade tänkt att det skulle bli en tidig kväll. Men inte, var hemma i sängen vid tre och sen vid kvart i åtta så ringde klockan. Men jag var faktiskt inte så trött som jag trodde.
Idag börjar jag sent, inte förrän åtta så barnen ska upp till dagis idag. Jag har även fått storstädat flickornas rum, vilket verkligen behövdes och sen har jag tvättat en matta. Vilket inte var så lätt som jag trodde. Underskatta aldrig hur tung en sån där luddig matta blir med massa vatten på, phu! Nu har jag två slagna hjältar här hos mig i soffan, dom har minsann också hjälpt till, även om dom mest motarbetar mig så vill de bara väl.
Mamma fyller år idag också, grattis till henne<3
Känner en orolig känsla i mig, orolig för vad som kan hända. Jag vill tro det bästa, men har svårt för att övertala mig själv att det kommer bli så. Jag känner mig maktlös, för det ända jag kan göra är att invänta orden. Jag kan inte börja kämpa förrän jag vet, för det behöver ju inte bli så. Ovissheten är grym. Ibland vore det bra att veta vad som väntar.
Idag börjar jag sent, inte förrän åtta så barnen ska upp till dagis idag. Jag har även fått storstädat flickornas rum, vilket verkligen behövdes och sen har jag tvättat en matta. Vilket inte var så lätt som jag trodde. Underskatta aldrig hur tung en sån där luddig matta blir med massa vatten på, phu! Nu har jag två slagna hjältar här hos mig i soffan, dom har minsann också hjälpt till, även om dom mest motarbetar mig så vill de bara väl.
Mamma fyller år idag också, grattis till henne<3
Känner en orolig känsla i mig, orolig för vad som kan hända. Jag vill tro det bästa, men har svårt för att övertala mig själv att det kommer bli så. Jag känner mig maktlös, för det ända jag kan göra är att invänta orden. Jag kan inte börja kämpa förrän jag vet, för det behöver ju inte bli så. Ovissheten är grym. Ibland vore det bra att veta vad som väntar.
Winter Wonderland
Kom äntligen hem från jobb vid halv fem tiden, en lång dag och trots att jag egentligen slutade två så fick det bli lite längre, smällar man får ta när man bor i stan och alla andra måste skynda sig hem med bussar och tåg för att ens få komma hem. Sen blev det lite mat och sen satte jag & mamma flickorna i pulkan för lite kvällsfika nere på snuggles hos Madde. Fick i mig en go moccalatte och sen bar det av mot tåget för att vinka av mamma. Sen hade jag två mycket trötta tjejer att dra efter mig hem i pulkan. Jolls satt nästan och somna ett tag men fick sig en känga av niks för att hon lutade sig på henne. Nu har dom hoppat i säng och det blir det nog minsann snart för mig med. Imorgon är jag ledig och då ska det bli pepparkaksbak och kanske lite pulka åkning!
Jag älskar mina fina flickor<3
Jag älskar mina fina flickor<3
