Tusen gånger om.
Många som skriver att jag inte ska ödsla energi på att hoppas eller vilja till någon annan. Samt att jag är för stolt för mig själv. Bara förtydliga ett par saker, min stolthet har jag svalt många gånger om de senaste månaderna. Jag har sjunkit lågt och krälat i något jag inte ens skulle vilja drömma om i vanliga fall just för att få det så bra som möjligt. Sen kan jag erkänna att allt har sin gräns, och det finns en nivå jag aldrig skulle sjunka till och vissa människor som skulle få gå över mina döda kropp för att ens få hjälpa mig och det handlar inte ett dugg om stolthet. Det handlar enbart om att jag gör det som jag anser är bäst, vissa människor hör absolut inte hemma i mitt och mina barns liv. För det bringar mer skada än lycka. Samt då att jag ödslar energi på att vilja något åt någon annan, klart jag vill att vissa ska öppna upp ögonen för vad som är rätt och fel, men samtidigt så har jag knappt energi till att fungera så hur skulle jag kunna ödsla all den energi på någon annan? Jag vet vad som är viktigt för mig, det är där min energi går åt. Bara så ni vet.
Garderoben slutförde jag med ett fin fint resultat. Inte nog med det, har minsann storstädat här hemma också. Nu är det bara resten också, men jag har då ingen brådska. Jag är här för att stanna och det får ta den tid det tar. Idag känner jag mig hyfsat i form så vi får väl se om jag tar tag i något annat idag kanske, rentav badrumsgolvet? vi får väl se.
De senaste dagarna har jag varit iskall, väntat ut och det gav resultat. Jag får väl fortsätta med att sätta hårt mot hårt, även om det tar onödigt mycket på krafterna ibland. Det skär även i mig att läsa vissa saker, att andra kan vara så blinda? Eller så är det helt enkelt jag som anser mig själv vara en bättre människa. Det är jag för den delen också. Men så mycket som jag kämpat, och ändå är jag tydligen inte vatten värd. Men, jag undviker helt enkelt att titta. Bättre att blunda för det, inte jag som begår ett misstag. Igen. Ibland önskar man bara att saker och ting vore annorlunda, men nu är det som det är och antagligen är det bättre såhär. Jag har mått sämre, varit en svagare människa och idag är jag absolut starkare än vad jag varit de senaste åren. Det gäller bara att hålla ut..
" Bästa sättet att bli kvitt en frestelse, är att falla för den " ..
Garderoben slutförde jag med ett fin fint resultat. Inte nog med det, har minsann storstädat här hemma också. Nu är det bara resten också, men jag har då ingen brådska. Jag är här för att stanna och det får ta den tid det tar. Idag känner jag mig hyfsat i form så vi får väl se om jag tar tag i något annat idag kanske, rentav badrumsgolvet? vi får väl se.
De senaste dagarna har jag varit iskall, väntat ut och det gav resultat. Jag får väl fortsätta med att sätta hårt mot hårt, även om det tar onödigt mycket på krafterna ibland. Det skär även i mig att läsa vissa saker, att andra kan vara så blinda? Eller så är det helt enkelt jag som anser mig själv vara en bättre människa. Det är jag för den delen också. Men så mycket som jag kämpat, och ändå är jag tydligen inte vatten värd. Men, jag undviker helt enkelt att titta. Bättre att blunda för det, inte jag som begår ett misstag. Igen. Ibland önskar man bara att saker och ting vore annorlunda, men nu är det som det är och antagligen är det bättre såhär. Jag har mått sämre, varit en svagare människa och idag är jag absolut starkare än vad jag varit de senaste åren. Det gäller bara att hålla ut..
" Bästa sättet att bli kvitt en frestelse, är att falla för den " ..
Man ska aldrig fuska när man har vinnande kort på handen.
Jag försöker sätta upp mål för mig själv, små saker som jag måste ta itu med men som jag aldrig gör. Enkla, simpla små skitsaker som jag varken har intresse eller ork att göra men som ändå måste göras. Den lilla svackan jag har just nu i mitt liv gör att jag inte känner för något, känner inte för att fullborda saker utan jag ägnar min tid åt det viktiga och lämnar resten. Flickorna är det viktiga, när dom sover så går jag och lägger mig för jag ser ingen anledning till att vara vaken. Jag har inte energi eller engagemang att ägna mig åt mig själv, än mindre mitt hem. De där vanliga sakerna som att städa och så går bra, det går på ren rutin, men allt det där lilla extra som jag vet att jag kan och som jag så gärna vill, det finns det ingen ork till. Ser ingen mening med det just nu, fast att jag innerst inne vill. Så, vi börjar så smått ikväll med garderoben där det står ouppackade lådor. Egentligen inget viktigt och därav inte uppackade, men ändå ska det göras. Vi får väl se om jag kommer någon vart..
Det finns mycket som vi skulle kasta ifrån oss om vi inte vore rädda för att andra skulle plocka upp det.
Det finns mycket som vi skulle kasta ifrån oss om vi inte vore rädda för att andra skulle plocka upp det.
And when you smile, the whole world stops and stares for awhile
Jag har kanske fel, jag vet inte. Jag kanske drar förhastade slutsatser och antar en massa på väldigt kort tid men det är sån jag är. Jag vill ha svar direkt, klara besked så att jag vet vad som händer. Det finns inte att leva i ovisshet för mig och jag anser att det inte skulle vara så himla svårt att svara på en fråga. Jag blir även osäker på vad som är rätt och vad som är fel. Jag börjar tvivla på min egna förmåga och på mitt omdöme när jag vet, jag vet att det inte alls är något fel på mig egentligen. Det är inte jag. Hur många gånger måste jag förklara det för mig själv innan jag förstår. Hur många gånger måste andra säga det till mig? Men jag är väl för snäll, håller kanske vissa personer bakom ryggen. Jag vet inte, det driver mig till vansinne. Jag vill tro gott om folk, jag vill tro på det de säger men det är inte sant bara för att jag vill att det ska vara det. Jag måste börja skärpa till mig, hålla på och stå för det jag sagt. Ha mina principer och mitt sätt och klamra mig fast vid det, inte avvika från mönstret en endaste gång för då blir jag den här lilla äckliga osäkra människan som jag avskyr. Jag verkligen avskyr henne. Trött på att folk trampar på mig, lätt att sätta mig sist för jag finns alltid kvar ändå eller ? ..
..jag hoppas att du ser mig fast kärleken är blind.
Att hålla huvudet kallt är tydligen inte min melodi. Jag försöker, jag gör verkligen det. Försöker stå ut, stå ut med alla dessa förbannade tankar och handlingar som jag så gärna vill göra men jag vet om att jag inte ska. För det är inte mitt problem längre, ligger inte på mitt bord. Det är inte upp till mig att påtvinga någon någonting, inte mitt beslut att fatta. Jag vill så gärna att du ska förstå, att du ska förstå hur mycket du förlorar och vad det egentligen är som du kastar bort. Slänger iväg något som borde betyda allt för dig. Jag vill skrika, hoppa och dra i dig tills du inser det, inser att du har en chans och den har du nu. Den kommer inte igen, inte en sån här bra. Men som sagt, inte upp till mig att avgöra vad som är viktigt för dig. Jag kan inte säga att jag inte försökt iallafall, för det har jag med måtta. Jag har försökt banka in det, skrikit, gråtit, bönat och bett. Men inget biter på dig, du är hård som sten och från och med nu tänker jag inte hjälpa dig mer. Du ska själv få inse vad som går förlorat. Det kommer säkerligen dröja, men jag måste försöka hålla mig kall. För jag är trött på att kämpa för något som ändå inte leder någon vart. Som att prata med en vägg, noll respons. Jag önskar innerligen att du snart vaknar upp, men jag har dock ingen större tro på det. Jag vet vad jag måste göra, jag finns inte vid din sida längre. Du väljer ständigt bort mig, förnedrar och smutskastar mig. Ändå har jag alltid stått kvar, men jag är inte snäll längre. Jag vet vad som är viktigt för mig och jag kommer aldrig att ge upp det finaste jag har. En dag kanske du förstår, en dag.. ..
All the times we had together..
Sitter på jobb ikväll, kan inte mer än att fundera och känna mig en smula ledsen. Inte ett enda ord, ett endaste ljud eller ens ett förlåt. Har du ens ett samvete?
Funderar även på om man kanske skulle följt med syster ut ikväll, känner inte alls för det just nu men slutar trots allt 23 och mamma är hemma med flickorna. Men jobb imorgon igen och jag vet inte, det känns olustigt på något sätt.
Nu ska jag försöka avverka lite på helg-listan samt lista ut en faktura marie har lagt till mig. Vi får väl se hur det går.
..And if you got something that you need to say,
You better say it right now cause you don't have another day,
Cause we're moving on and we can't slow down..
Funderar även på om man kanske skulle följt med syster ut ikväll, känner inte alls för det just nu men slutar trots allt 23 och mamma är hemma med flickorna. Men jobb imorgon igen och jag vet inte, det känns olustigt på något sätt.
Nu ska jag försöka avverka lite på helg-listan samt lista ut en faktura marie har lagt till mig. Vi får väl se hur det går.
..And if you got something that you need to say,
You better say it right now cause you don't have another day,
Cause we're moving on and we can't slow down..
..Tog en kula för dig, fick en smula tillbaka..
Varför, varför invaggar jag mig själv i en falsk sorts inbillning om att allt ska bli bra? Att allt skulle ordna upp sig, alla skulle vi vara vuxna och ta vårat ansvar, sluta med egocentriskt beteende och se vem som har störst prioritet? När jag vet, vet så väl att det kommer dröja innan allt skulle vara så enkelt. För det är aldrig så enkelt. Det krävs mer att förändra en människa, och även om jag tycker att detta borde ha varit tillräckligt så är det så enkelt att trilla tillbaka och speciellt när man vägrar inse att allt det gamla inte var bra. Allt kan inte vara på dina villkor, det kan inte vara när det bara passar dig. Jag önskar allt vore enklare, att du verkligen vaknat upp och insett vad som är viktigt. Är så förbannat trött på att kämpa mig blodig, känner mig bara dum just nu för att jag försöker vara snäll men ändå får jag inget för det. Känns som om alla skrattar bakom ryggen på mig för att jag är så naiv, för att jag försöker vara snäll men ändå kan jag inte ens få ett enkelt svar tillbaka.
Tiden tycks stå still..
Varför gör jag såhär? Varför öppnar jag inte munnen och säger ifrån? Nej, istället sitter jag bara där, som ett fån och låtsas som om jag inte skulle bry mig ett dugg. Jag förnedrar mig själv, och gråter i tysthet. Varför är det så svårt att säga som det är? Jag är inte dum, behandla mig inte som om jag vore det. Varför ska jag vara så snäll hela tiden, lyssna som om jag bryr mig och som om jag tycker det är goda råd fast att jag stilla tänker för mig själv att jag inte är dum i huvudet, trots enbart mina tjugo år så har jag gått igenom mer än de flesta. Men jag får skylla mig själv, jag fortsätter precis som om det skulle leda någon vart. Allt står still och har gjort det länge, kommer förmodligen alltid göra det. Jag är trött på att höra att jag är en vän fast att jag aldrig blir betraktad som det när människor finns runt omkring. Jag känner mig som en fruktansvärt liten och ensam person och har inte en aning om hur jag ska ta mig ur denna grop jag grävt åt mig själv. Jag är svår att nå, jag skyddar mig själv med alla medel och har svårt för att tala om det som tynger mig mest. Ibland undrar jag vad jag gjorde för fel? Vad gjorde jag för att hamna här och känna såhär. Har alltid föraktat männiksor som ser livet på det sättet jag själv gör just nu. Jag tror jag vet vad jag måste göra, men kommer jag någonsin hitta orken till det? Kommer jag någonsin lita på de som kallar sig vänner när jag senast kände på kniven i ryggen denna morgon?
Då när min frihet är slut
Och jag är tyst
När gnistan för livet har
Blåsts ut
Då när min frihet är slut
Och jag är tyst
När gnistan för livet har
Blåsts ut
