Don't underestimate the things that I will do..
Mind your own.
Finns det liv är det aldrig försent.
Jag kan inte för mitt liv förstå varför världens mest underliga figurer verkar vilja ha kontakt med mig. Hur hittas jag? Varför alla dessa märkliga frågor? Eller är det jag som bara tar människor på för stort allvar? Kanske de flesta är så, men döljer den sidan väl, medan andra mer än gärna delar med sig? Till mig? Att få folk på halsen är inget ovanligt, jag har säkert varit en av de människorna också, men måste dom alltid sätta mig i såna konstiga situationer?
Idag lät tjejerna mig sova till tio, halv elva satte vi oss och åt vårt hembakade bröd från igår. Det var helt okej, jag är nöjd. Dom är otroligt bråkiga idag dock, vilket betyder att vi snart måste bege oss ut innan huvudvärken tar över mig och dom skriker ihjäl varandra. Det verkar inte alltid vara lätt att vara så nära varandra.
Ja, jag är ledig en hel vecka till och jag ska försöka börja få niks blöjfri, om någon kände sig i behov av den informationen. Dagis är inte mycket till hjälp då dom verkar vilja välja det lättaste alternativet, så lika bra att passa på när vi är hemma! Jag ska även passa på att andas, slappna av och bara vara, koncentrera mig på det som är viktigt. Igår var jag en katastrof, med dålig sömn och lite lätt irriterad så tog jag ut mig totalt och vid åtta var jag så slut i kropp och själ att jag knappt kunde förmå mig att duscha.. Det måste bli lite ordning, vi börjar idag. Jag var väldigt tacksam att jag har en människa i mitt liv som vill mig väl, alltid. Som faktiskt frågar, då alla vet att jag har lite svårt för att be om något. Som tänker på mig, vill underlätta för mig, som faktiskt försöker förstå. Tack är inte ord nog...
Never mind, I will find someone like you..
Smickrande, men nej tack?...
Guess she gave you things I didn't give to you.
Sometimes it lasts in love, sometimes it hurts instead.
Efter att ha sovit otroligt dåligt i ett antal nätter så somnade jag vid halv nio igår och vaknade inte förrän två små busiga tjejer kom vid åtta imorse och väckte mig. Hela morgon har jag känt mig ovanligt pigg och inte på ett dugg dåligt humör. Fantastiskt. Kanske börjar mitt trassliga inre reda upp sig efter den senaste tidens små missöden. Det är glömt och förlåtet. Eller hur man ska se på det. Det är skönt att ha befriat sig själv och jag ska inte sätta mig i samma sits igen, det orkar inte själen.
Idag ska jag försöka få undan julstöket, felet med det är att man inte heller vill sätta upp det gamla tjafset, men att det råkar vara januari och inte finns kronor över till nya gardiner. Vilket dilemma. Antar att jag inte har mycket val ändå, så varför fundera över det? Men så är det väl alltid, jag skulle vilja ha en onoff knapp på allt det där tänkande ibland. Jag har alltid förundrats över de människor som bara finner sig i livet, aldrig funderar eller tänker efter, som bara följer strömmen och gör det som sägs vara rätt. Aldrig en undran om varför, utan bara stilla nöjer sig med tillvaron. Det måste ju vara skönt? Dom ser otroligt tillfredsställda ut med sin tillvaro iallafall, åtminstone de människor jag träffat på. Men vilket trist liv, trots med och motgångar, trots tårar och skratt, är jag glad att jag är jag. En vacker människa med vackra barn, ända in i själen.
You make it easier when life gets hard
Ett helt år. Ett helt år har gått och jag har inte hunnit förstå vart det har tagit vägen. En ny början, som de flesta säger men jag kan egentligen inte förstå varför. Jag lever med samma liv, samma glädje och samma sorg. Allting är precis som det har varit och för mig kändes det som vilken lördag som helst. Mycket har hänt dock, det gågna året. Jag uppfyllde mina nyårs löften från det förra året, med nöd&näppe. Jag försöker som alla andra att se 2012 som en början, en början på något bra. Jag har gett mig själv ett par löften som jag önskar att jag kan uppfylla. Inget drastiskt men nödvändigt. Jag har lovat att ta hand om mig själv, att må bra helt enkelt och lite annat smått och gott som jag behöver. Jag tror det kan bli bra ändå, trots allt.
En del gjorde mig lite ledsen i slutet av året. Som sagt, tystnaden talar sitt tydliga språk precis som vanligt. Jag tog det relativt bra och efter ett besök hos en fin vän, som intalade mig att jag är bättre än så, så kändes allt mycket lättare. Jag är bra, jag är vacker och jag behöver ingen annan för att må bra. Jag måste bara förstå det också. Jag vill ändå ha något sorts avslut, någon sorts förklaring. Men jag tror aldrig att jag kommer att få det ändå så jag skapade mitt egna avslut. Även om man ändå undrar.
Årets första arbetspass befinner jag mig på, eftersom tjejerna skulle hämtas hem idag så fick mamma göra det. Dock kom dom in och lämnade blommor till mig, och herregud som jag saknat dom. Det känns som om de har varit borta månader och växt varsin decimeter minst. Mina stora vackra tjejer.