Känner mig väldigt nöjd med mig själv och vad jag utträttade igår. Fick upp både tavlor och hyllor på tjejernas rum, var ute en runda med lina och våra fina flickor, fikade och sen gick vi och handlade. En timme senare (Det var vad det tog från coop och hem) så lagade jag en god middag till oss fem bestående av tacogratäng och sen busade vi det sista tills det blev tid att vinka av maya och lina och flickorna fick hoppa i säng. Somnade bums och jag diskade upp och tittade lite på tv. Kan ju nog säga att alla tre flickorna var rejält trötta och en bra smula gnälliga in i det sista, men allt gick bra och de verkade ha kul tillsammans. Maya blev lite arg på nikky inne på coop bara, men nikky stod på sig och det gillades inte. :) De börjar bli så ofantligt stora, tiden går så fort..

När jag satt där för mig själv i soffan igår så ville jag så gärna ta luren och ringa, men nej. Du förtjänar det inte. Det känns så ensamt, jag vill så gärna berätta de här små sakerna, de fina orden och de olika påhitten. Vill dela varje minut av deras liv med dig, vill att du ska få veta och känna likadant som jag gör. Blir så ledsamt när du inte svarar, man känner sig så dum. Du förtjänar inte att känna den lyckan jag gör varje dag, du förtjänar inte att höra och även om jag vet det men ändå vill dela det med dig så finns där inte mer än en röst i andra änden som meddelar att du inte svarar men att jag gärna får knappa in mitt nummer. Vad finns där då för mening när du inte själv vill?


" Du brände dina broar när du sa det där
Som fick mig att förstå vem du egentligen är
Jag vet du bär en mask som du tror ingen ser
Och när du försöker le så ser vi den bara mer"