Andas ut. Jag står som handfallen för allting. Jag finner inga ord för det som har hänt, eller hände det verkligen? Jag hann inte tänka efter, någon slog undan mina ben men glömde fånga mig. Nu sitter jag där själv på marken, oförstående. Med en mix av känslor och inte en aning om vart jag ska bli av. Jag tänker framåt, men hur mycket jag än tänker så sipprar det ut. Hur tar man itu med det? Hur förändrar man när hela mitt sinne kämpar för att stanna kvar? Jag vill tillbaka, göra annorlunda. Samtidigt som jag vet att det aldrig kommer bli så. Men jag letar efter tecken, fast att jag lovar mig själv att inte göra så. Jag skyller allt på mig, för jag kan inte se en annan lösning. Jag ångrar så mycket, trots att jag vet att det är lönlöst. Jag är i en position där mitt hjärta inte vill lyssna på mitt sunda förnuft. Jag vet vad jag måste, fast jag vill inte.