Den dagen, den sorgen?
I ett enda svep så kom den där stora klumpen i magen fram igen. Ett par ord och vips så fanns den där. Efter månader då jag sakta men säkert bearbetat den och fått den att försvinna och så enbart på ett par sekunder efter några ord så fanns den där igen. Den känns i hela kroppen och det gör ont i mig. Jag vet inte vart jag ska bli av och känner mig maktlös. Ska alla det där frågetecknen som jag skjutit på att räta ut, alla det där frågorna och de få svaren få mig att ligga sömnlös nu igen? Det är otroligt plågsamt, att inte veta vad som komma skall och jag litar inte ett dyft på människor som visat sig från de sämsta sidor förr och gjort saker man aldrig kunnat ana. Det kunde krossat mig en gång, men jag kom trasig men stark ur det. frågan är om jag fixar det ännu en gång? Borde jag göra som jag tänkt från början? Vågar jag? Åh, hela min lilla kropp skakar vid tanken. Det är en stor risk jag tar, om jag nu vågar ta steget. Jag kan lika gärna få kakan som att bli av med den. Jag är rädd, mycket står på spel.
På jobb idag. Inga incheckningar och 5 gäster att servera frukost till imorgonbitti. Känns lite löjligt, men det blir en lugn morgon iallafall förhoppningsvis. Antagligen kommer jag inte få allför mycket sömn inatt då jag mest kommer att ligga och grubbla. Tyvärr kommer det att frambringa den där vidriga tröttheten som jag äntligen lyckats bli av med. När du väl får in en fot så stampar du sönder det mesta. Vem ger dig rätten att ställa krav när du aldrig finns där? Åh, jag vet inte om jag ska vara arg, ledsen eller rädd. Fan fan fan. Jag hade hoppats på att slippa allt detta. Dumt nog inbillade jag mig själv att det skulle gå över, men såklart så gör det inte det. Det vet jag. Så många frågor och så lite svar. .. Fördriver tiden med städning, hoppas att jag kan stänga av lite och få tankarna på annat håll annars kommer detta driva mig till vansinne.
as you move on, remember me.
Dagen idag har varit givande. Jag har fått brillor beställda, man kan ju hoppas att jag ser någerlunda klok ut i dom. Eftersom ingen hade tid att vara smakråd åt mig och jag bara ville få det överstökat så var det in och ut igen efter 5 minuter, färdigt! Nästan 4000:- fattigare, ett nödvändigt ont, eller vad säger man? Sen har jag gjort lite andra små ärende som jag aldrig annars tar mig tid till och ikväll ska jag försöka ta tag i städning. Finns ju roligare saker men lika bra att få det gjort.
Små enkla ord, ett sms, ja listan är lång för små saker som kan få en på så otroligt mycket bättre humör. Att man inte använder sig av det oftare, det gör livet så mycket lättare. Ibland behöver man höra vissa saker, idag var en sådan dag.
I helgen blir det jobb, kommer kännas en smula motigt eftersom jag varit ledig en del nu. Men inte en massa folk iallafall som kan få en på dåligt humör, utan sköter mig själv. Skiten får jag ta måndag kväll när jag jobbar igen.
En kopp kaffe och soffan en stund, sen kanske jag orkar ta tag i dammsugningen. ..
I want you to know.
Fick handlat väldigt fina ljusstakar i trä idag också, funderar på om jag ska måla dom? Det tål att tänkas över. Mitt hem känns inte riktigt helt. Jag fattas mycket och har svårt att bestämma mig. Borde ta tag iatt få ordning här, men nu måste jag inhandla brillor också. Vilket optikern trodde skulle gå på cirkus 4000:-, om jag valde ett par billiga bågar förstås. Tydligen ser jag inte särskilt bra, han undrade varför jag inte kommit tidigare. Kanske jag inte ville ha beskedet att jag ska behöva lägga en förmögenhet på ett par rutor framför ögonen? Förnekat att bokstäverna emellanåt hoppar in i varandra och att vissa saker försvinner om det kommer för nära? Trots att jag har pengar till det, tar det emot att behöva lägga så mycket pengar på en sådan sak. Speciellt när det är till mig själv. Har jag någonsin köpt något så dyrt till mig själv? Nej. En hel resa minsann får man för de pengarna. Phu, trodde jag skulle slippa det i ett par år till? Men ack nej. Min vanliga tur, eller ? ...
I'm so hollow baby.
Ibland kan jag se fram emot att gå till jobb, tråkigt nog får vissa människor mig att vilja gå därifrån direkt. Hinner inte mer än att byta om till min GB-Glass outfit förrän jag blir påhoppad. Gör det ena än det andra, precis som en liten slav som man kan lämna allt det tråkiga till. Ibland vill jag bara kasta den där förbannad trasan rakt i ansiket när någon skriker frågan "varför såg hon inte det igår?!!" till MIG? Hur i hela fridens namn ska jag kunna svara på det? Det är tråkigt, när det ska vara på det sättet. Att folk bidrar till den dåliga stämingen och enbart spär på lite extra för nöjets skull. Nu ska jag gå och vika den 5:e maskinen med tvätt iallafall, spännande och komma till jobb och se vilken hög som väntar en i tvättstugan. Kan det bli bättre?
Monday?
Love in my mind.
Don't tell me what to do.
Idag är jag minsann trött, jag var sent på det igår med allt jag skulle göra för jag fick hjälpa till lite varstans här igår på jobb att jag halkade efter med mina egna saker. En massa tvätt som skulle vikas dessutom, bråk med tvättmaskinen och vips så låg jag en bra bit efter än vad jag borde. Men idag, när jag går av mitt pass klockan två så har jag faktiskt en ledig helg att se fram emot. Inte illa, inte alls. Det blir AfterWork med lite folk från jobb idag, sen ska jag nog bara mysa med tjejerna resten. Kanske få någon ordning där hemma? Det bara urartar hela tiden, deras rum är dessutom i stort behov av lite utrensning. Ja, det står ju kvar om inte annat, lär väl inte precis göra sig själv? Lite frukost och kaffe på detta så kanske man piggnar till? Vem vet, man kanske har tur idag?
Hate in my heart.
Imorgon, imorgon ska jag traska raka vägen ner till swedbank och byta. Jag vägrar att ha sparbankensyd en enda minut till och idag var det verkligen droppen som fick min bägare att rinna över. Stod på coop och hade handlat, kortet funkade inte, som vanligt. Tekniskt fel. Är jag förvånad? Nej. Går det att ta ut pengar i automaten? Nej. 3:e gången på en vecka. Kärringen inne på banken blir otrevlig och kan inte alls förstå varför jag är förbannad. Tycker jag kan lugna mig och vänta till imorgon. Om jag inte kan vänta till imorgon då? Det struntade hon fullständigt i, hon kunde inte hjälpa mig. Tänker inte ha mina pengar där längre, kortet funkar aldrig och ändå tror dom att dom har rätt att ha attityd. Jä#%!.. skit bank, rent ut sagt.
Inte nog med att jag blev på dåligt humör pågrund av min kort, jag blir förbannad på andra människor som försöker ta äran ifrån mig för att mina barn är så jäkla bra. Det finns ingen i världen som kan säga att dom har gjort något för att mina barn skulle bli som dom blivit förutom jag. Möjligtvis min mamma står för en del, men annars så finns där faktiskt ingen annan. För jag har stått och tragglat rutiner, jag står fast vid det jag säger och samtidigt som jag kan vara en väldigt hård mamma så är jag väldigt bra. För de är trygga, dom är duktiga och väldigt snälla. Dom gör som dom blir tillsagda, går och lägger sig och sover när jag säger åt dom att göra det och är mycket självständiga små barn. Jag har alltid stått vid deras sida, aldrig svikit dom en endaste gång och kämpar för dom varje dag. Mycket mer än vad andra gör. Kom inte och säg något annat, för allt annat är bara bullshit. Det finns ingen pappas flicka för pappa är faktiskt inte närvarande. och det är inte mitt fel. Allt går faktiskt inte att skylla på mig, jag kan inte tvinga någon på någon annan.
Jag skulle försöka sätta upp hyllor idag, men att vara förbannad samtidigt är ingen bra kombo. Så jag tror att jag inte alls ska bry mig om det idag. Finns en dag imorgon också, då jag till råga på allt faktiskt är ledig med. Inte alltid det händer minsann. Ner & byta bank sen blir det nog lekplatsen om inte det fortsätter att blåsa såhär. Nu ska jag gå och svänga ihop lite käk. Hur det nu ska gå ..
Håll mig hårt eller släpp mig helt.
Idag sitter jag på jobb för 2:a lördagen i rad. Spännande är synd att säga då jag endast har två gäster på hotellet inatt som håller mig sällskap. Igår var jag ute med mina kära vänner och det var mycket trevligt men då jag inte alls är van vid att lägga mig senare än ungefär tio (helst tidigare) så resulterar detta i att jag är väldigt trött och mycket sällskapssjuk. Inte för att min sällskapssjuka beror på hur sent jag hoppade i säng men det är mycket frustrerande när här är så lite att göra.
Nej, ska gå upp och stjäla Pia's redbull nu så att jag fixar det sista här. Kanske lite kaffe och städning på det så klockan tickar fort fram tills elva. Sen ska jag slänga min trötta och arma kropp rakt ner i sängen. Bara 3 timmar kvar..
Tiden har en magisk effekt.
Hade planerat att jag skulle slänga mig i solareiet en sväng innan jag hämtar upp dom men kan inte förmå mig att gå in där och behöva klä av mig. Kylan får mig att må dåligt, hade jag fått bestämma så hade jag nog legat under täcket tills det var över 10 plusgrader och inte satt min fot utanför dörren på hela vintern. Är verkligen skadad i själen av förra vintern, att ständigt frysa har satt sina spår och jag kan knappt andas när jag är ute. Det förlamar hela min kropp och allt inom mig skriker att gå in igen.
Funderar även på begreppet vuxen. För ofta känner jag mig inte så (två barn senare...) och jag vet inte om det beror på att man inte alltid blir behandlad med rättvisa från äldre människor. Vem är det egentligen som bestämmer när man verkligen är vuxen, eller bli man automatiskt det när 18 år har passerat? Jag tror att det är något inom om, man bara vet. Men jag har svårt, trots två barn, att se mig själv som vuxen mycket för att jag själv är just ett barn. Någons barn alltså, och någons barnbarn. Jag vet att jag är vuxen och agerar där efter. Men långt nere i mig, har man ändå den osäkertheten, Gör jag rätt? Vad är egentligen rätt? Det finns egentligen ingenting som säger att mina föräldrar gjorde rätt, men jag har svårt att se dem som unga. Att famla runt i mörkret och inte veta, de har alltid funnits där och haft alla svaren. Det är ännu svårare när jag nu står för det mesta själv med allt. Ska jag verkligen fixa att vara den starka person med alla svaren som varje barn behöver? Självklart. Jag tvekar inte på mig själv. Men tänk om den andra parten som var med och gjorde dessa fantaktiska barn kunde vara lika delaktigt och hjälpa mig på vägen? Att vara där och hjälpa mig fundera ut hur vi bäst går tillväga inför de problem vi kommer att ställas inför, hur vi tillsammans skulle kunna lösa saker på bästa möjliga sätt. Men jag ser inget engagemang. Jag ser inte heller en iver att få träffa de underbarste flickorna utan bara en total likgiltlighet. Sorligt nog. Dom behöver båda, inte bara sin mamma. Jag jobbar, heltid dessutom och jag finner ändå tiden för att jag tar mig tid att vara med dom. Jag finner inte något i hela världen som skulle vara roligare än att spendera tid med mina barn. Du verkar ha andra prioriteringar. Annars borde det inte få gå över en månad och fortfarande inte en knyst från dig. Du väljer själv, jag vet vem som förlorar iallfall.
Mitt horoskop säger mig idag att jag har svårt att komma igång med saker som främjar mitt välbefinnande och att jag borde skärpa mig på den punkten. Lustigt, visste inte att man hade tid till sånt som småbarns mamma?
Nej, nu får jag väl plocka undan lite och sen blir det en vandring upp till dagis, saknar mina små gryn redan <3
..Men jag tror att värre har det vart och värre ska det bli..
Dagen idag känns lång. Finns det ens något slut? Började halv elva och jobbade till två, tillbaka vid fem igen fram till åtta och sen nu, ner i repan och avsluta. Om två timmar är det dags för 325 och då ska jag snabbt in i duschen sen är det slut för denna dagen och jag kan inte mer än att längta oerhört. Trött i huvudet och varit på dåligt humör idag. Blir lätt det när folk påpekar och gnäller om saker de inte har att göra med. Speciellt när någon drar upp något de stör sig på varje dag hos mig men som jag likförbannat fortfarande inte har ändrat på och inte kommer att göra heller. Känns det lönt? Dessutom att göra det varje dag? Finns det inte bättre saker att disskutera än mina mat vanor? Ibland vill jag bara säga något dumt, men insett att det antagligen inte ens går in. Ironin uppfattas väl inte eller så tar de det som en förolämpling. Vem vet.
Fick sovit en halvtimme på soffan när jag var hemma om vilket jag tror har räddat mig ikväll. Nu börjar energin dock dala och jag önskar klockan var elva. Antar att jag får avsluta nu här nere i repan och fixa det sista så jag verkligen kommer upp till elva, fem ringer klockan imorn. Det förbannade jäkla klockan.. ...
Där lika barn leker bäst.
Min söta lilla nikkyflicka har börjat säga "Phy daj!" (fy dig). haha har inte en aning om vart hon fått det ifrån? Hon säger även Tut om något är slut och frågar mig ständigt om något är pint (fint). Dom är duktiga, mina fina flickor.
Igår blev jag färdig med garderoben och fick nedskruvat både vagga & barnsäng, rensat ut i förrådet och fått allmänt fint. Ibland är jag minsann bra duktig! En massa kvar men energin finns tyvärr inte. Jag tar det i lugn takt, jag har väl inte bråttom, eller ?
And if you wanna hear the rest baby, listen to the story as it goes on.
Imorgon blir det jobb, ska upp tiiidigt. Hoppas att vädret är bättre och att jag slipper få 3 liter regn i ansiktet som sist. Nu ska jag försöka rycka upp mig och minsann ta tag i att rensa upp i garderoben! Som jag har tänkt att jag ska göra de två senaste veckorna. Jaja, det står kvar iallafall, tyvärr? ..
Even though I know it can't be us I'm not sad.
"See the fact that they just can't have my ass back,
is about to come over them. "
I mitt sagoland?
21 år. Tänka sig att lilla jag snart tog mitt första andetag för 21 år sen? Hur sjukt känns inte det? (mina barn kommer aaaldrig bli så stora) Är jag verkligen så gammal? Det börjar dessutom märkas. Eller jag kanske alltid har varit såhär.. ? Illa isåfall. Illa att om jag inte märkt något själv förrän nu. Förutom den där synundersökningen som jag går och drar mig för så har jag verkligen insett hur förvirrad jag verkligen är. Låter kanske lustigt men jag finner inte det så jäkla lustigt längre. Det har verkligen blivit så uppenbart på jobb. Förut har jag jämt varit så självsäker, speciellt när det kommer till att jobba. Jag har sett till att jag vet vad jag pysslar med sen har jag stått på mig, jag har alltid haft lätt för att prata för mig och det har aldrig varit några konstigheter. Men nu, phu. När ens chef kommer med ens nycklar (huvudnycklarna till råga på allt) och säger att han har hittat dom i dörren till konferanssaalen (?) är det illa. När det händer ett par ggr i veckan och alla skrattar åt mig på jobb för att de hittar mina nycklar överallt, ja, då är det mycket illa. När man dessutom försöker lära upp någon annan och han tillochmed ger mig små pikar på att jag glömmer allt, då är det ännu värre. Att jag glömmer min telefon (även plånbok) på de mest konstiga ställen (överallt) vet de flesta. Jag har tillochmed slutat med handväska och har allt i fickorna istället för att inte göra av med det. För jag känner ju mig själv så pass. Det har verkligen blivit väldigt synligt på senaste tiden, innan har jag mest skrattat åt mig själv och enbart har det varit jag som drabbats. Men nu, nu börjar alla andra se det också. Jag kanske pratar för mycket? Liksom, babblar och glömmer? Jag vet inte. Hopplös, är vad jag är ibland.
Just nu sitter jag iallafall och känner mig så himla tillfreds. Nöjd med tillvaron, just denna sekunden iallafall. I detta tillståndet skulle jag vilja stanna i, bara vara. Bara vara Tina. Varva ner, sitta lite vid datorn och ha min lilla stund för mig själv. I min egna lilla bubbla, utan massa måsten. Jobbat nio dagar nu och 5 till innan jag har en dag ledig sen blir det ytterligare sju till innan nästa lediga dag. Då är såna här stunder bra att ha, då jag bara är. 
Älskar mina fina Flickor <3
whatever .
Men, jag slutar minsann tolv idag, en kort dag och jag ska se om jag kan försöka få något gjort där hemma kanske. Att gå ut är det inte på tal om ifall det ska fortsätta såhär. Sen blir det jobb för hela slanten i helgen, mycket att göra här då förengångskull.
Idag är det en sån där likgiltlighets-dag. Jag orkar liksom inte bry mig nämnvärt. Jag skulle vilja, men vart finner man energi till allt? Jag undrar vad det är som gör att jag har en sån här dag. Undrar varför jag överhuvudtaget kanske inte mår så bra. Jag är sån som person att jag vanligtvis ser ner en smula på människor som inte mår bra. Ryck-upp-dig typ, det gör inte saken bättre att deppa ihop. Men ibland kan jag även beundra dessa människor, för jag skulle aldrig våga. Våga låta mig själv känna efter för mycket, våga erkänna för andra och för mig själv att man kommit till den berömda väggen och kanske själv sprungit in i den. Mycket beror på hur andra människor behandlar en antar jag, iallafall för mig. Igår hde jag en väldigt dålig dag (inte bara jag uppenbarligen), som först gjorde mig väldigt arg för man kan faktiskt inte säga och göra hur som helst, det övergick sen till att jag kände mig väldigt liten och just idag känner jag mig elakt likgiltlig. Trampa-på-mig-om-du-vågar ungefär. Om dagen idag har samma utgång så hoppas jag innerligt att jag kan hålla min stora mun tyst och inte säga något som jag senare kommer att ångra.
Att ha båda fötterna på jorden gör det svårt att ta sig någonstans.
Dock hade jag mums-roligt häromkvällen.
Nu ska jag försöka svepa min energidryck och se om jag kan få något gjort här hemma. Fast att jag inte alls orkar förstås. Jobb i 11 dagar utan ledighet. Underbart, verkligen.
