Precis hemkommen från jobb, snart ska jag upp till dagis och hämta upp flickorn men först ska jag sitta här och dricka min Nescafè Macchiato (min syster lär bli sur över detta) och läsa min metro och bara vara för en liten stund. Funderar på hur märkligt det är med vissa människor. För när jag skulle gå hem så skulle jag gå förbi en man, men då jag nästan passerat honom så ser han mig i  ögonvrån och skyndar på stegen. Vad gör man då? Ska man sakta ner igen eller springa om honom? Båda känns lika dumt. Jag snabbade på mina steg ytterligare jag också och kom tillslut om honom men hade honom flåsande i nacken en bra bit. Lustigt.
Hade planerat att jag skulle slänga mig i solareiet en sväng innan jag hämtar upp dom men kan inte förmå mig att gå in där och behöva klä av mig. Kylan får mig att må dåligt, hade jag fått bestämma så hade jag nog legat under täcket tills det var över 10 plusgrader och inte satt min fot utanför dörren på hela vintern. Är verkligen skadad i själen av förra vintern, att ständigt frysa har satt sina spår och jag kan knappt andas när jag är ute. Det förlamar hela min kropp och allt inom mig skriker att gå in igen.
Funderar även på begreppet vuxen. För ofta känner jag mig inte så (två barn senare...) och jag vet inte om det beror på att man inte alltid blir behandlad med rättvisa från äldre människor. Vem är det egentligen som bestämmer när man verkligen är vuxen, eller bli man automatiskt det när 18 år har passerat? Jag tror att det är något inom om, man bara vet. Men jag har svårt, trots två barn, att se mig själv som vuxen mycket för att jag själv är just ett barn. Någons barn alltså, och någons barnbarn. Jag vet att jag är vuxen och agerar där efter. Men långt nere i mig, har man ändå den osäkertheten, Gör jag rätt? Vad är egentligen rätt? Det finns egentligen ingenting som säger att mina föräldrar gjorde rätt, men jag har svårt att se dem som unga. Att famla runt i mörkret och inte veta, de har alltid funnits där och haft alla svaren. Det är ännu svårare när jag nu står för det mesta själv med allt. Ska jag verkligen fixa att vara den starka person med alla svaren som varje barn behöver? Självklart. Jag tvekar inte på mig själv. Men tänk om den andra parten som var med och gjorde dessa fantaktiska barn kunde vara lika delaktigt och hjälpa mig på vägen? Att vara där och hjälpa mig fundera ut hur vi bäst går tillväga inför de problem vi kommer att ställas inför, hur vi tillsammans skulle kunna lösa saker på bästa möjliga sätt. Men jag ser inget engagemang. Jag ser inte heller en iver att få träffa de underbarste flickorna utan bara en total likgiltlighet. Sorligt nog. Dom behöver båda, inte bara sin mamma. Jag jobbar, heltid dessutom och jag finner ändå tiden för att jag tar mig tid att vara med dom. Jag finner inte något i hela världen som skulle vara roligare än att spendera tid med mina barn. Du verkar ha andra prioriteringar. Annars borde det inte få gå över en månad och fortfarande inte en knyst från dig. Du väljer själv, jag vet vem som förlorar iallfall.

Mitt horoskop säger mig idag att jag har svårt att komma igång med saker som främjar mitt välbefinnande och att jag borde skärpa mig på den punkten. Lustigt, visste inte att man hade tid till sånt som småbarns mamma?
Nej, nu får jag väl plocka undan lite och sen blir det en vandring upp till dagis, saknar mina små gryn redan <3