Jag måste brinna för grejer, annars kommer jag aldrig något vart. Stöter jag på problem och jag inte känner för något full hjärtat så struntar jag gärna i det. Jag kan inte låta mig beröras av allt, då vore jag mer vrak än vad jag redan påstår mig att vara. Jag har även svårt för ovisshet. När jag inte har allt framför mig och kan ta in det på mitt sätt. Jag behöver veta saker. Trots att jag är en av de mest hemlighetsfulla människor jag själv känner så vill jag jämt och ständigt kliva in på andras känslor och tankar. Takes one to know one. Eller? Just nu känns det som om problemen hopar sig och jag behöver simma fort för att snaran inte ska dras åt. Vad vill jag ? Varför vet man bara inte det? Hur ska man kunna springa en väg när man inte vet vart den leder? Det vore kanske bra att vara lite vilse, men jag är så förbenat trött på det nu. Jag behöver det där lilla att brinna för. Jag behöver hitta det. För att hitta det behöver jag veta saker. Men jag får inga svar. Åt skogen med det, jag hittar det själv. Jag kan. Själv.