Det sägs att man är sin egna värsta fiende, och de senaste dagarna har jag verkligen fått det svart på vitt. Jag har fått upp ögonen för en annan sida av mig själv som jag nog inte riktigt visste fanns, jag har förstått att det inte är någon bra egenskap och verkligen försökt göra allt för att inte visa det. Man kan säga att jag sov på saken, även om inte förändingen sker över en natt. Men nu är jag iallafall medveten, vilket gör saker och ting lite enklare. Jag kan iallafall undvika att det syns, även om jag fortfarande känner det. Jag kan hålla det för mig själv, tills jag har kommit på hur jag ska hantera det och kanske, kanske jag kan rädda mig från mig själv. Från mig egna dumhet. Kanske kan jag rädda situationen. Jag håller mig låg, även om jag inte vill. Brottas med grejerna själv, för ärligt så vet jag inte vem jag skulle kunna dela det med. Vilket känns väldigt sorligt.