Ibland, hamnar man i en rutin som kanske inte alltid man lägger märke till. Det börjar smått, man märker inte ens själv när det urartar. Små grejer, små handlingar kryper in lite varstans och tillslut sitter dom i ryggmärgen. Det går inte längre att stoppa, oftast känner man inte av det längre, det bara ska vara så, för att man tror det. Tillslut står man där ensam, för alla de små grejerna har gjort en skygg. Man klarar helt plötsligt in av de vardagliga sakerna längre. Be om hjälp vore en början, men när inser man det? och hur känns det? Oftast vill man ta itu med saker på egen hand. Jag vill det. En dag vaknar man och inser att man tillochmed sitter fast i den där förbannad berömda väggen. Det blir svårare att andas. Man sitter fast i det där svarta hålet och kan inte ta sig någonstans. Hjärtat skriker efter att uppleva, älska och leva. Men hjärnan kan inte förmå sig att röra på kroppen. Det går bara inte. Man kämpar emot sig själv, hur ska man någonsin kunna vinna den striden? Men sakta försöker jag göra om och göra rätt. Förändra, de små sakerna. Bryta små mönster lite varstans. Säga hej till någon, le mot en annan. Tamigfan, denna kvinna kan också. Kvinna? När blev jag vuxen?