I just thought maybe we could find new ways to fall apart
Allting känns som ett virrvarr, jag kan inte bestämma mig men ändå finner jag inte tålamd att vänta. Dessutom vet jag inte vart jag har människor runt omkring mig eller vart jag ska vända mig för att få något slags råd, i vad jag bör göra. Vad gör man när luften inte räcker till? När man ingenting längre vet. Det känns som om jag befinner mig i någon slags bubbla av ovisshet, där jag bara svävar omkring utan någon tidsuppfattning eller en aning om varför jag hamnat där. Ibland vill jag bara släppa precis allting, stanna under täcket och gråta mig till sömns och hoppas på att dagen jag vaknar är något bättre & att alla beslut är tagna. Men det fungerar inte så, jag måste bestämma mig. Innerst inne så vet jag vad jag bör göra, jag ska bara övertyga mitt hjärta om det med.
Människor tror sig ha rätt att dyka upp på vilken tidpunkt de önskar, samt försvinna och inte lämna ett spår efter sig närhelst det är passande. Handlingar sårar, ord är direkt avskyvärda och varför är det så svårt att säga vad man egentligen menar? Jag framstår säkert som en idiot, fast det struntar jag i. Jag frågar när jag vill ha ett svar, det blir undvikande och jag verkar framstå som obekväm. Saker jag säger, saker jag undrar över verkar vara ett problem fast att jag inte ser det så. För mig är det inget svårt, för jag bryr mig inte om de obekväma situationerna.
But don't you come here and say I didn't warn you
I ett antal nätter de senaste veckorna har jag somnat med en klump i magen som jag inte vet vart den kommer ifrån. Jag vaknar dessutom mitt i natten, klarvaken, och känner någon sorts oro. Som toppen på isberget så drömmer jag fruktansvärt vilket resulterar i att jag är ett vrak på morgonen. Jag funderade länge och väl igår på denna situation men kommer inte fram till något. Saker måste förändras. Jag ställer mig frågan ifall jag valt rätt, om det verkligen var detta som var meningen eller om jag helt enkelt ska avsluta det jag påbörjat. Om det verkligen var rätt för mig och min livssituation just nu. Jag hatar att inte avsluta saker som jag påbörjat. Men frågan är om det är värt det till bekostnad av något annat?
Igår var det kalas för mina fina tjejer och dom var lyriska. Inte ofta vi har en massa folk på besök och paketer i massor. Dessutom massa barn att leka med och prinsessklänningar. Dom är så vackra, så kloka och ack så stora helt plöstligt. Tiden rusar verkligen iväg, det gäller att ta tillvara på varje sekund.
.
And I'm a goddamn fool, but then again so are you
And the lion's roar, the lion's roar
Has me seeking out and searching for you
And I never really knew what to do
And the lion's roar, the lion's roar
Has me seeking out and searching for you
And I never really knew what to do
And I never really knew what to do.
..igår låg jag på golvet, och grät. Med kinden tryckt mot mitt kalla golv och tårarna rinnande längts kinden kände jag någon sorts avslut. Jag grät i någon som kändes som timmar men säkert bara var ett par få minuter, men det var så intensivt att det kändes som om luften inte räckte till mina lungor. Det gör ont i mig. Denna gången gör det verkligen ont. Jag hör de lovande orden men tror inte på de. Jag hör den lilla tvekan, orsäkerheten men jag vågar inte hoppas. Det var detta jag ville, det var detta jag drömde mig bort i. Jag antar att det inte var meningen, inte denna gången heller. Precis som alla andra.
..Men det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå.
Hela denna dagen har varit både värdelös och fruktansvärd. Jag längtar tills klockan slår elva och jag får dra täcket över huvudet. Inne på timme åtta av tio, imorgon ringer klockan kvart över fyra. Dagen började med att jag går upp, klär på mig och är påväg ut i vardagsrummet när jag inser att det står två vuxna män i mitt vardagsrum. Jag som är allmänt känd för att vara rädd visste liksom inte vad jag skulle tänka. Det visade sig dock att min otroligt kloka dotter hade släppt in dom, de var bara hantverkare som skulle fixa elementen. Sen stressa från dagis för att börja en timme tidigare, när jag kommer dit så visade sig att det inte hade behövts men ingen hade ringt. Får telefonen kastad på mig och få be om huvudnycklar. Allmänt irriterad stämning och dessutom jobb för tre man att se fram emot. Dagen har varit lång. Natten kommer att vara kort. Får väl hoppas på en bra dag imorgon. Dessutom känns det som om hela livet vänts en smula upp och ner, jag vet inte längre på vilken fot jag ska stå och undrar ifall jag helt enkelt tagit mig vatten över huvudet. Jag kände mig besviken över mitt VG jag fick på senaste uppsatsen, vilket jag nog egentligen inte borde. Det är kanske dags att sänka mina förväntingar, åtminstone på mig själv. Det vore kanske nyttigt, men jag vill nog inte det. Lever ständigt i ett virrvarr som resulterar i att jag kör slut på mig själv. Mitt intag av mat har varit märkligt och jag känner mig illa berörd i hela kroppen. Jag måste hitta tillbaka till mig själv, men när ska jag hinna?
.
Nu faller mörkret över stan, och Du går runt och sparkar löv;
som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv
som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv
