20 november

jag vill, jag vill, jag vill.. jag vill gå ut imorgon! jag behöver det, jag behöver dricka ett glas vin och slappna av, sluta tänka för en liten stund. alla sömnlösa nätter gör mig galen, med tankarna som vandrar iväg och inte har något slut. På morgonen är jag tröttare än någonsin, lättirriterad och allt går ut över alla andra. Det låter underligt, allt som ska göras och tänkas igenom men jag orkar inte tänka mer, jag vill bara må bra några ynka få timmar, tänka på mig själv. Att få vara ifred är en lyx som jag inte unnat mig alls sen beskedet kom, jag behöver det. Nu ska jag dricka kaffe och se om pappa kan hjälpa mig, en knark-kaka från contan på det vore pricken över i:et!
tina,joannax2

19 November

Försökte ta lite julkort på flickorna, jomenvisst, vad trodde jag ? Har även varit och undervisat några av "cheferna" i datorkunskap! ;)
sökte lägenhet på blocket idag, man kan ju hoppas men inte på för mycket, med min tur så får jag väl aldrig den! :)
Läste joannas blogg, hon undrade där om allt händer av en anledning.. jag har undrat det en massa gånger för folk säger det ofta, men isf skulle jag vilja veta vilken? För av vilken anledning blir man anmäld till soc, bor 4 pers på 25kvm, får alla ens saker kraschade, bo i en lägenhet där det regnar och blåser in & en pojkvän som ska in i fängelse på ett år? finns där någon logik i det?
Jag skrattar en dag?
Tina

18 November

När jag var liten, och det allra första PS:et kom, ni vet det är gråa med en rund lucka som flög upp när man skulle sätta i ny skiva. Min mamma jobbade då på posten och hade en arbetskamrat där som brukade bränna såna ps spel. vi fick en massa olika men ett jag fastnade för var crash bandiccot, och har sedan dess spelat det. När vi i krashen blev av med alla våra saker, därmed vårat ps2 så köpte vi ett xbox360 istället och nu senaste rundan vi var uppe på ullared inhandlade vi ett crash-spel till vårat xbox. Satt och spelade det för några kvällar sedan och det är sjukligt hur saker och ting förändras. Här går man in på fiendens "blogg" för att kolla vad den har för sig. Man samlar "mojo's" för att bli stark.. haha det är helt sjukt! :)
Dagen idag är en bättre dag, känns det som just nu iaf. Fick en dålig start men känns ändå som om jag kanske börjar få något grepp om saker och ting. ska ge mig ut en runda med niks eftersom jolls är på dagis och lasse hos läkaren, ska nog svänga inom om ystad idag och låna kamera av pappa för det är ju märkligt hur svårt folk har för att låna ut sina saker..

blomma

16 November

Jag vet inte, jag vet allvarligtalat inte vad jag ska ta mig till. Lika bra att säga det rakt ut nu, -Lars ska i fängelse.. han ska in efter nyår och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Han ska vara där minst 5 månader och hur ska jag få ihop allt? Min hyra, mina elräkningar, dagis, jobb, kidsen, ja allt? Jag måste jobba, annars går det inte ihop.. Men jag kan inte lämna nikky någonstans, och även om jag kan fixa passningen till henne ibland så måste jag isf avstå från föräldrapenningen och då måste jag ha mycket mer jobb och vart ska jag då göra av henne? Fanfanfanfanfan, jag har ingen lösning på problemet.. I mitt huvud är allt kaos och jag blir förbannad för minsta lilla, minsta lilla motgång och jag blir tvärarg och det slutar med att jag sitter på golvet och gråter.. Jag försöker se positivt, se det som att det löser sig. Men gör det de verkligen denna gången? Det är så lätt för andra att säga dom orden "Det löser sig", men jag kan inte, Det är inte andra människor som sitter där jag sitter och vet inte vad jag går igenom. Inte nog med allt det praktiska, jag ska ju fortfarande vara utan lars. Jag ska behöva göra allt själv och har ingen att dela det med. För jag har egentligen ingen som jag står riktigt nära förutom han. Han vet allt och förstår mig, förstår varför jag är som jag är. Det sägs att livet aldrig ger dig mer än vad du ska orka med, men har jag inte fått tillräckligt nu? För det känns som om jag inte orkar mer just nu, jag vill inte. Har jag inte gått igenom tillräckligt många prövningar för en hel livstid? ibland känns det så..

15 November

Igår, när jag skrev, hade jag lite mer go(!) i mig, idag är det värre med den saken. Hur kan det vara så, att allt bara kan vända på en ändaste gång? Idag känns planerna jag hade igår som en omöjlighet, igår -"The sky is the limit".. Varför tvivlar männiksor så mycket på sig själva? Man måste ge sig fan på det, och göra det just den sekunden man fick det i huvudet, vara lite mer impulsiv än vad man egentligen är - men man vågar inte, tänk om det går åt helvete? Jag vill vara en sån människa som fnyser åt allt sånt tänkande och säger "än sen om det går åt helvete, då testar vi väl något annat då".. Men det är så svårt.. speciellt när andra människor säger att det inte går! Jag måste lära mig att inte tänka på det värsta, men det är svårt när saker och ting aldrig blir som jag tänkt mig. Just nu känns hela mitt liv hopplöst, jag måste fixa nytt jobb, fixa med dagis, kolla upp med föräldrapenning och AH! det är en sån massa att göra att jag helst skulle vilja lägga kudden över huvudet och bara strunta i allt.. Men det funkar inte så! fanfanfanfanfan, det är bara att ta tag i det, men i vilken ände ska jag börja? och till råga på allt ska jag gå igenom detta ensam, och det finns inget att göra åt saken utom att acceptera. ibland undrar jag om det finns någon som mig? som går igenom samma saker varje dag som mig? Jag skulle behöva prata med den människan nu! och sen äta en av dom knark kakorna på jobb och trycka i mig en 4 snickers, så kanske allt löser sig?

14 Nomvember

Frågan är om man någonsin verkligen kommer att veta vad man är ämnad för och vad man verkligen vill här i livet? Jag tror att jag vet vad jag vill, just nu iallafall. Blott 19 år, men med 2 barn så vet jag vad jag vill, vad jag måste för att överleva . Allt är för tillfället kaos inom mig, jag vet inte hur jag ska få ihop allt så att alla mår så bra som möjligt. Det känns hopplöst, som om det inte finns någon väg ur detta, men det går ju inte att backa utan nu är det bara att springa rakt in i det. Det finns ju faktiskt inga alternativ, nu måste jag verkligen ge allt för annars, ja vad händer? jag vill inte ens tänka på det..
& jag är trött på att jaga värdelösa timmar som inte ger mig något, jag behöver veta och jag förtjänar mer än så för jag är bra, jag är bra på vad jag gör och jag ska inte behöva arbeta skit timmar. Ta dom dåligaste passen för det är allt som blir över, knappt det..
Men kommer jag att våga? Modet är där väl inget fel på men alltid denna ständiga fråga om pengar. Vart ska jag få dom ifrån? Jag vill verkligen göra detta nu, taggad som fan och skulle behövt det.. men tiden och pengarna räcker inte till som vanligt.. Men jag ska ge mig fan på detta, jag måste..

10 November

Umgicks med en barndomsvän som jag för ganska länge sedan stod väldigt nära, skulle inte säga att vi inte är goda vänner idag men dock inte lika nära som förut, för ett par dagar sen. Hon har också för inte så väldigt länge sedan fått en liten söt dotter så hon ringde mig en morgon och undrade om det inte skulle vara kul och ta en barnvagnspromenad, en kaffe och varför inte ett besök på boohlsson? Vi pratade, skrattade och pratade gamla minnen och väldigt mycket kom upp.. väldigt mycket som man kanske förträngt eller helt enkelt glömt bort i allt kaos som omger en.. väldigt kära minnen, roliga, pinsamma, helt underbara och konstiga! varför gjorde man egentligen som man gjorde och vad tänkte man med? Efter att ha följt henne hem efter många timmar så gick jag och niks hem ensamma, vilket ledde in mig på att fundera väldigt mycket, hur hade egntligen mitt liv sett ut om inte allt slutat som det gjorde? jag hade så många drömmar, så mycket jag vill göra och kommer jag egentligen någonsin kunna göra det? Nej, naturligtvis inte. Jag har Familj, 2 underbara barn och älskade lasse så naturligtvis kommer jag inte resa iväg ensam och kanske jobba utomlands! Jag kommer inte kunna göra det jag alltid kanske velat och tillslut så hade jag funderat så mycket på det att allt bara bubblade över. Med gråten i halsen gick jag hem, kände mig ledsen och grät lite.. Jag kände mig så liten igen och ville bara ligga där och blunda en liten stund och tycka lite synd om mig själv för det var inte såhär det skulle sluta.. det var inte så här det skulle vara! Lars blev naturligtvis arg, trodde jag önskade bort min familj och visade ingen som helst förståelse. Men det är inte så det var, jag älskar min familj och jag ångrar inte mina 2 barn men jag trodde bara inte att jag skulle sitta 19 år, i en lägenhet i Tomelilla, ett dåligt jobb, inga pengar och bara låta vardagen gå. Tvätta, städa, diska, plocka undan, gå till jobb, komma hem, tvätta, städa, diska etc och kolla på alla andra när dom fyller sina liv med drömmar dom alltid haft, stå sidan om och bara önska att jag vore i deras kläder.
Men det gick över, jag ryckte upp mig och kom ihåg orden hon även sagt - När vi var där då, så hade vi egentligen inte så kul.
och det är sant, vi hade inte så kul, mycket var dötid, fyllor som kanske ibland inte blev som det var tänkt, svek, sorg, tårar och en vardag i sig. Inte mindre som denna jag har nu, bara annorlunda! 
Med det sagt, så intalade jag mig själv att oavsett vart jag befinner mig i världen blir även där någon gång en vardag, annorlunda men fortfarande en vardag. Ingen mindre än jag själv kan bryta mönstret och jag tror det är dags att göra det nu, och sätta upp nya mål och drömmar som även inkluderar min lilla älskade familj..