Jag vet inte, jag vet allvarligtalat inte vad jag ska ta mig till. Lika bra att säga det rakt ut nu, -Lars ska i fängelse.. han ska in efter nyår och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Han ska vara där minst 5 månader och hur ska jag få ihop allt? Min hyra, mina elräkningar, dagis, jobb, kidsen, ja allt? Jag måste jobba, annars går det inte ihop.. Men jag kan inte lämna nikky någonstans, och även om jag kan fixa passningen till henne ibland så måste jag isf avstå från föräldrapenningen och då måste jag ha mycket mer jobb och vart ska jag då göra av henne? Fanfanfanfanfan, jag har ingen lösning på problemet.. I mitt huvud är allt kaos och jag blir förbannad för minsta lilla, minsta lilla motgång och jag blir tvärarg och det slutar med att jag sitter på golvet och gråter.. Jag försöker se positivt, se det som att det löser sig. Men gör det de verkligen denna gången? Det är så lätt för andra att säga dom orden "Det löser sig", men jag kan inte, Det är inte andra människor som sitter där jag sitter och vet inte vad jag går igenom. Inte nog med allt det praktiska, jag ska ju fortfarande vara utan lars. Jag ska behöva göra allt själv och har ingen att dela det med. För jag har egentligen ingen som jag står riktigt nära förutom han. Han vet allt och förstår mig, förstår varför jag är som jag är. Det sägs att livet aldrig ger dig mer än vad du ska orka med, men har jag inte fått tillräckligt nu? För det känns som om jag inte orkar mer just nu, jag vill inte. Har jag inte gått igenom tillräckligt många prövningar för en hel livstid? ibland känns det så..