Saker och ting verkar hänga på mitt tålmod, och jag är verkligen inte bra på att vänta. Men jag andas, fördriver tiden, skrattar och slappnar av. I det stora hela inser jag helt plötsligt att det är ganska så skönt. Att ingenting går fortare när man väntar, och det är ju logiskt i sig och jag är mycket väl medveten om det egentligen. På måndag börjar verkligen allt för mig, en början på något nytt. Då och där börjar jag på det som förhoppningsvis ska föra mig vidare och jag är otålig. Jag börjar redan drömma mig bort, leta mig vidare. Igår fick jag säga det högt, att jag inte har något att hämta. Man kan bestämma sig för saker, ha diskutioner med sig själv men inte förrens det blir sagt högt så känns det verkligt. Får man lov att räkna dagarna?