Don't underestimate the things that I will do..

Vad ska jag säga, vissa människor gör ont i en fortfarande trots att det var mycket längesen och jag verkligen inte borde känna något. Att se, fick mig att känna. Någonstans gjorde det ont. Antar att den personen betydde mer än jag i dagsläget vill erkänna.
Idag kommer tjejerna, jag ska hämta dom vid fyra. Åh som jag längtar. Dock har jag en relativt lång arbetsvecka framför mig, faktiskt inte en endaste dag ledig men nu har dom varit borta en hel vecka och ska spendera någon kväll med sin mormor, så jag tror det blir bra ändå.
Klumpen i magen efter ett visst besked och att någon inte kan sluta lägga näsan i blöt känner jag verkligen av idag. Ibland känns det som om jag precis fått den att försvinna så kommer nästa. Besked på besked. Jag är ständigt orolig för vad som kommer ske och jag anser inte det särskilt hälsosamt för mitt sinne. Jag funderar på vad jag borde göra, hur långt jag borde dra det. Jag känner på mig att om jag inte gör det först så gör någon annan det. Men ska det vara på det viset? Jag vill inte ha det såhär. Jag vill känna lugn. Jag vill inte utlösa en stor grej om det egentligen bara är min magkänsla som spårat ur. Tilliten har jag svårt för, men sen är det också ingen som bevisat motsatsen för mig heller. Varför kan saker och ting som borde vara lätt inte få vara det? Varför kan man inte hålla allt på en nivå där öppenhet och ärlighet kommer främst? Varför smussla och undanhålla och sen släppa en bomb, är det för skojs skoll? Jag blir så trött, och är så orolig.. Jag vill inte känna såhär och jag har inte en endaste aning om vem jag ska prata med om det. Människor är så partiska och innerst inne så vet jag, men jag borde få säga det högt till någon. Vad gör man när man inte vet?

Mind your own.

Att någon jag inte träffade för allt för länge sedan kan göra så otrolig stor påverkan i mitt liv, endast på det positiva planet, är helt otroligt. Att man stöttas, backas upp men samtidigt inte bara får höra det man vill höra utan även det man behöver höra är få förunnat och jag är lycklig för att jag har en sådan person i mitt liv. Dock blir jag inte lika lycklig när anda männikskor tro sig ha rätt att ställa mig till svars för mina egna beslut som de inte har att göra med. Men jag är faktiskt lite bättre och står fast vid att de inte har med det att göra, säger inget mer och lägger ner projektet. Sen att det inte blir accepterat är en helt annan sak, synd att det finns så mycket fritid att man hinner fundera på alla andras liv förutom sitt eget.

Imorgon kommer mina fantastiska tjejer hem och som jag saknat dom, man är inte komplett utan. Det känns alltid som om dom växt sig flera centimeter och allting i deras sätt känns annorlunda, trots att det säkert inte alls är på det viset. Det ska bli skönt att ha dom hemma.

Finns det liv är det aldrig försent.

Jag kan inte för mitt liv förstå varför världens mest underliga figurer verkar vilja ha kontakt med mig. Hur hittas jag? Varför alla dessa märkliga frågor? Eller är det jag som bara tar människor på för stort allvar? Kanske de flesta är så, men döljer den sidan väl, medan andra mer än gärna delar med sig? Till mig? Att få folk på halsen är inget ovanligt, jag har säkert varit en av de människorna också, men måste dom alltid sätta mig i såna konstiga situationer?

Idag lät tjejerna mig sova till tio, halv elva satte vi oss och åt vårt hembakade bröd från igår. Det var helt okej, jag är nöjd. Dom är otroligt bråkiga idag dock, vilket betyder att vi snart måste bege oss ut innan huvudvärken tar över mig och dom skriker ihjäl varandra. Det verkar inte alltid vara lätt att vara så nära varandra.
Ja, jag är ledig en hel vecka till och jag ska försöka börja få niks blöjfri, om någon kände sig i behov av den informationen. Dagis är inte mycket till hjälp då dom verkar vilja välja det lättaste alternativet, så lika bra att passa på när vi är hemma! Jag ska även passa på att andas, slappna av och bara vara, koncentrera mig på det som är viktigt. Igår var jag en katastrof, med dålig sömn och lite lätt irriterad så tog jag ut mig totalt och vid åtta var jag så slut i kropp och själ att jag knappt kunde förmå mig att duscha.. Det måste bli lite ordning, vi börjar idag. Jag var väldigt tacksam att jag har en människa i mitt liv som vill mig väl, alltid. Som faktiskt frågar, då alla vet att jag har lite svårt för att be om något. Som tänker på mig, vill underlätta för mig, som faktiskt försöker förstå. Tack är inte ord nog...

Never mind, I will find someone like you..

Smickrande, men nej tack?...

Guess she gave you things I didn't give to you.

För mig, har ord en betydelse. Jag försöker att aldrig säga något som jag egentligen inte menar, för var finns poängen i det? Det hoppar grodor ur min mun också såklart, men det är snarare jag som ljuger för mig själv och inte för någon annan. Jag kan inte alls förstå varför man lägger ner tid att uttala ord, ord av en innebörd, hur som helst utan att mena ett dyft. Jag ser inte meningen med det alls, då kunde det lika gärna vara osagt? Då hade man inte behövt lägga varken tid eller energi på det, det hade ändå gynnat alla? Det är mycket jag inte förstår just nu och för att räta ut alla de frågetecknen som finns så sopar jag det under mattan tills jag känner mig bättre. Det är inget jag måste hantera just nu, inget jag vill heller för den delen. Ibland är man uppenbarligen en bra människa, ofta får man inte ens ett svar, det beror på om någon behöver något eller inte. Hur fel är inte det och hur mycket börjar man inte granska sig själv trots att det inte finna några fel att finna?  Jag fick även höra väl utvalda ord angående min emellanåt alldeles för dumma vänlighet. Men jag köper inte konceptet att man ska behandla andra som man själv blir behandlad, för vart är världen påväg då? Så, om du inte gör något för mig så kan jag inte göra något för dig? Jag köper det inte alls. Jag tror på förändring, för sakta men säkert förstår nog den person logiken i att hjälpas åt, annars är det bara synd om den människan.

What are words, If they're only for good times?


Sometimes it lasts in love, sometimes it hurts instead.

Efter att ha sovit otroligt dåligt i ett antal nätter så somnade jag vid halv nio igår och vaknade inte förrän två små busiga tjejer kom vid åtta imorse och väckte mig. Hela morgon har jag känt mig ovanligt pigg och inte på ett dugg dåligt humör. Fantastiskt. Kanske börjar mitt trassliga inre reda upp sig efter den senaste tidens små missöden. Det är glömt och förlåtet. Eller hur man ska se på det. Det är skönt att ha befriat sig själv och jag ska inte sätta mig i samma sits igen, det orkar inte själen.
Idag ska jag försöka få undan julstöket, felet med det är att man inte heller vill sätta upp det gamla tjafset, men att det råkar vara januari och inte finns kronor över till nya gardiner. Vilket dilemma. Antar att jag inte har mycket val ändå, så varför fundera över det? Men så är det väl alltid, jag skulle vilja ha en onoff knapp på allt det där tänkande ibland. Jag har alltid förundrats över de människor som bara finner sig i livet, aldrig funderar eller tänker efter, som bara följer strömmen och gör det som sägs vara rätt. Aldrig en undran om varför, utan bara stilla nöjer sig med tillvaron. Det måste ju vara skönt? Dom ser otroligt tillfredsställda ut med sin tillvaro iallafall, åtminstone de människor jag träffat på. Men vilket trist liv, trots med och motgångar, trots tårar och skratt, är jag glad att jag är jag. En vacker människa med vackra barn, ända in i själen.

You make it easier when life gets hard

Ett helt år. Ett helt år har gått och jag har inte hunnit förstå vart det har tagit vägen. En ny början, som de flesta säger men jag kan egentligen inte förstå varför. Jag lever med samma liv, samma glädje och samma sorg. Allting är precis som det har varit och för mig kändes det som vilken lördag som helst. Mycket har hänt dock, det gågna året. Jag uppfyllde mina nyårs löften från det förra året, med nöd&näppe. Jag försöker som alla andra att se 2012 som en början, en början på något bra. Jag har gett mig själv ett par löften som jag önskar att jag kan uppfylla. Inget drastiskt men nödvändigt. Jag har lovat att ta hand om mig själv, att må bra helt enkelt och lite annat smått och gott som jag behöver. Jag tror det kan bli bra ändå, trots allt.

En del gjorde mig lite ledsen i slutet av året. Som sagt, tystnaden talar sitt tydliga språk precis som vanligt. Jag tog det relativt bra och efter ett besök hos en fin vän, som intalade mig att jag är bättre än så, så kändes allt mycket lättare. Jag är bra, jag är vacker och jag behöver ingen annan för att må bra. Jag måste bara förstå det också. Jag vill ändå ha något sorts avslut, någon sorts förklaring. Men jag tror aldrig att jag kommer att få det ändå så jag skapade mitt egna avslut. Även om man ändå undrar.

Årets första arbetspass befinner jag mig på, eftersom tjejerna skulle hämtas hem idag så fick mamma göra det. Dock kom dom in och lämnade blommor till mig, och herregud som jag saknat dom. Det känns som om de har varit borta månader och växt varsin decimeter minst. Mina stora vackra tjejer.