Idag kommer tjejerna, jag ska hämta dom vid fyra. Åh som jag längtar. Dock har jag en relativt lång arbetsvecka framför mig, faktiskt inte en endaste dag ledig men nu har dom varit borta en hel vecka och ska spendera någon kväll med sin mormor, så jag tror det blir bra ändå.

Klumpen i magen efter ett visst besked och att någon inte kan sluta lägga näsan i blöt känner jag verkligen av idag. Ibland känns det som om jag precis fått den att försvinna så kommer nästa. Besked på besked. Jag är ständigt orolig för vad som kommer ske och jag anser inte det särskilt hälsosamt för mitt sinne. Jag funderar på vad jag borde göra, hur långt jag borde dra det. Jag känner på mig att om jag inte gör det först så gör någon annan det. Men ska det vara på det viset? Jag vill inte ha det såhär. Jag vill känna lugn. Jag vill inte utlösa en stor grej om det egentligen bara är min magkänsla som spårat ur. Tilliten har jag svårt för, men sen är det också ingen som bevisat motsatsen för mig heller. Varför kan saker och ting som borde vara lätt inte få vara det? Varför kan man inte hålla allt på en nivå där öppenhet och ärlighet kommer främst? Varför smussla och undanhålla och sen släppa en bomb, är det för skojs skoll? Jag blir så trött, och är så orolig.. Jag vill inte känna såhär och jag har inte en endaste aning om vem jag ska prata med om det. Människor är så partiska och innerst inne så vet jag, men jag borde få säga det högt till någon. Vad gör man när man inte vet?