..igår låg jag på golvet, och grät. Med kinden tryckt mot mitt kalla golv och tårarna rinnande längts kinden kände jag någon sorts avslut. Jag grät i någon som kändes som timmar men säkert bara var ett par få minuter, men det var så intensivt att det kändes som om luften inte räckte till mina lungor. Det gör ont i mig. Denna gången gör det verkligen ont. Jag hör de lovande orden men tror inte på de. Jag hör den lilla tvekan, orsäkerheten men jag vågar inte hoppas. Det var detta jag ville, det var detta jag drömde mig bort i. Jag antar att det inte var meningen, inte denna gången heller. Precis som alla andra.