Jag vet inte hur jag ska sätta ord på det jag känner just nu. Avsmak? Äcklad? Arg? Förnedrad? Vad att säga. Men jag får skylla mig själv, för jag visste. Någonstans visste jag, trots att jag valde att titta bort. Titta bort från något jag inte vill erkänna för någon, inte ens för mig själv. Men jag fick det så svart på vitt. Jag hatar när andra människor får så rätt. Aldrig mer.

Det finns saker jag dessutom drar mig ännu mer för att ta upp. Jag måste göra det. jag vet. Där blir jag också arg, ännu mer besviken. Jag har rätt att veta, det vet du. Det verkar vara så lätt att ljuga, vart finns människors samveten? Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det hade hänt något. Dessutom borde jag väl innerst inne förstått att allt inte stod rätt till, antar att det är lätt att blunda när det finns så mycket annat att tänka på? Varför ska ingenting någonsin bara få vara normalt och utan komplikationer i mitt liv?

Du är inte den du var, och jag längtar efter dig.