Ibland har jag så mycket i luften och det känns bra, idag undrar jag vad jag egentligen pysslar med? Har jag tänkt igenom detta beslutet ordenligt? Det känns nervöst. Jag vet inte vad jag ska säga, jag bara skrattar åt det, vilket i sin ordning betyder att jag skrattar åt mig själv? Vilket är totalt... meningslöst? Jag förstår inte varför jag gör på det viset. Dessutom, känner jag mig så sviken till råga på allt. Jag kan bli så arg på mig själv och grodorna som hoppar ur min mun. Jag vet vad jag vill men jag säger det inte, jag skulle aldrig förmå mig själv att göra det. Det är inte klokt detta, det känns ju så bra?.. Att man ens orkar spekulera, gå vidare och glöm för i hela friden, glöm.. Jag är rädd för människor med känslor.

"sen avbröt han mig,
med sitt underbara leende"