Det var längesen jag skrattade, sådär så att det berör i hela kroppen. Långt ut i fingrarna känner man lyckan. Jag gjorde det igen, med en vän som följt varenda steg i mitt liv. Vad skrattade vi åt? Mig. När blev mitt liv sådan underhållning? Vi såg lyckan genom sorgen. Det kändes bra. Att se det lustiga i min tragiska situation. Eller är det bara så jag upplever den? Är jag den där typiska svensken som gärna är lite lagom. Lagom fet, lagom blek, lagom mycket bekymmer på ett jämn nivå. Så att jag har mitt liksom, mitt att gnälla över istället för att förändra. Men ändå har jag någonstans en liten brinnande känsla djupt inne i mig, som säger att jag kan mer. För jag är fladdrig, dryg och jobbig. Ofta ohyfsad när det hoppar grodor ur munnen på mig. För att jag inte nöjer mig. För att det kan jag inte. Just nu är jag väldigt onöjd. Om man kan använda ordet onöjd. Därför är jag lite sådär extra jobbig. Ännu värre var de förberedelser jag gjorde för vad jag trodde skulle komma. När jag fick säga det högt insåg jag just hur dumt det lät. Försöka styra upp något utan att vara närvarande. Men jag är iallafall medveten. Det är alltid något. Det var det här man längtade efter blott tio år gammal, att få bestämma alldeles själv. Vad gör man då när man väl sitter här? Rättar in sig i ledet. Jag skulle vilja ta hit den tioåringen med så mycket drömmar för att drämma till mig i huvudet. Den där lagom tjocka lilla tioåringen som visste exakt vart jag skulle utan en rädsla i kroppen, som alltid varit en aning udda och följt sig egna röst. Vips så blev jag vuxen utan instruktioner, men jag gillar det fula i kontrasten till det fina. Jag vill inte välja. Är man inte ledsen kan man heller inte vara lycklig.