Engulf myself into a permanent mystery.
Jag kan ena stunden känna mig så förbannat lycklig, till att ögonblicket senare trillar det tårar längst med kinden. Hur får man styr på det där? Vart stänger man av änglsan och förtvilvan och ersätter det med en stämpel i pannan där det står likgiltlig? Macho-sallad-typ-av-kvinna. Hacka gurkan med armbågen, krossa tomater med bara handen och jucka mot bordet som om det vore det mest normala i världen. Vart hittar jag henne? Hon fanns nog inne i mig en gång. Jag bytte ut det mot en trist jävel. Som jag inte ens tycker om längre. Vart början man om? Man har förstått att man måste, och nu då? Jag var vuxen ja, det kom inte med instruktioner nej. Klara sig själv? jaha. Då förstår jag. Man ska alltså veta sånt här? Okej. Fint. Hej.
I won't be the one who disappoint you.
Ibland, hamnar man i en rutin som kanske inte alltid man lägger märke till. Det börjar smått, man märker inte ens själv när det urartar. Små grejer, små handlingar kryper in lite varstans och tillslut sitter dom i ryggmärgen. Det går inte längre att stoppa, oftast känner man inte av det längre, det bara ska vara så, för att man tror det. Tillslut står man där ensam, för alla de små grejerna har gjort en skygg. Man klarar helt plötsligt in av de vardagliga sakerna längre. Be om hjälp vore en början, men när inser man det? och hur känns det? Oftast vill man ta itu med saker på egen hand. Jag vill det. En dag vaknar man och inser att man tillochmed sitter fast i den där förbannad berömda väggen. Det blir svårare att andas. Man sitter fast i det där svarta hålet och kan inte ta sig någonstans. Hjärtat skriker efter att uppleva, älska och leva. Men hjärnan kan inte förmå sig att röra på kroppen. Det går bara inte. Man kämpar emot sig själv, hur ska man någonsin kunna vinna den striden? Men sakta försöker jag göra om och göra rätt. Förändra, de små sakerna. Bryta små mönster lite varstans. Säga hej till någon, le mot en annan. Tamigfan, denna kvinna kan också. Kvinna? När blev jag vuxen?
En blekfet svensk.
Att skriva har alltid varit som någon form tearpi för mig, det känns i själen att det var länge sen. Länge sen jag fick vräka ur mig utan att alla kommer med sina äckliga postivia kommenaterar som jag så hopplöst avskyr. Varför jag avskyr dom egentligen en bra fråga, fick höra en gång att det var för att jag nog själv inte mådde så bra, vilket kanske stämmer. Eller inte, helt enkelt. Jag tycker bara inte om när någon pratar emot mig. Envisa jävel. Som inte kan ta kritik. Ett hopplöst jävla fall som tydligen har miljontals anledningar att andas för, men är för envis och tjurig för att se dom? Nej. Jag är en bra människa. Ibland önskar jag att jag slutade vara så. Så mycket. Att jag var hårdhudad som alla andra dessa starka ensamstående mammor som aldrig tycks ha tvätt i tvättkorgen eller disk på vasken. Som sopar saker under mattan och lever sitt egna liv, ensamma. Nöjda, glada, starka. Som inte vaknar fyra varje morgon. Som inte är rädda för ensamheten. Ensamhet är ett fult ord, det borde inte finnas. Man borde inte känna den. Du är vuxen nu Tina, stå på dina egna ben och klara dig själv. Varför trivs man med att vara liten? Att ha någon att hålla i handen? Ska det vara så svårt att bestämma sig själv för att jag ska minsann klara detta. Jag är inte liten. Svårt att sluta sova med hammaren i sänglådan för att smyga upp naken bakom gardinerna och tro att där är någon. Varför är man inte trygg med sig själv? Ibland vill jag bara skrika på mig själv. Att sluta vara svag, vek, trist. När blev jag såhär? När slutade jag vara glad och varför? Undra om min granne undrar vad jag är för någon som skriker på mig själv?
