Att skriva har alltid varit som någon form tearpi för mig, det känns i själen att det var länge sen. Länge sen jag fick vräka ur mig utan att alla kommer med sina äckliga postivia kommenaterar som jag så hopplöst avskyr. Varför jag avskyr dom egentligen en bra fråga, fick höra en gång att det var för att jag nog själv inte mådde så bra, vilket kanske stämmer. Eller inte, helt enkelt. Jag tycker bara inte om när någon pratar emot mig. Envisa jävel. Som inte kan ta kritik. Ett hopplöst jävla fall som tydligen har miljontals anledningar att andas för, men är för envis och tjurig för att se dom? Nej. Jag är en bra människa. Ibland önskar jag att jag slutade vara så. Så mycket. Att jag var hårdhudad som alla andra dessa starka ensamstående mammor som aldrig tycks ha tvätt i tvättkorgen eller disk på vasken. Som sopar saker under mattan och lever sitt egna liv, ensamma. Nöjda, glada, starka. Som inte vaknar fyra varje morgon. Som inte är rädda för ensamheten. Ensamhet är ett fult ord, det borde inte finnas. Man borde inte känna den. Du är vuxen nu Tina, stå på dina egna ben och klara dig själv. Varför trivs man med att vara liten? Att ha någon att hålla i handen? Ska det vara så svårt att bestämma sig själv för att jag ska minsann klara detta. Jag är inte liten. Svårt att sluta sova med hammaren i sänglådan för att smyga upp naken bakom gardinerna och tro att där är någon. Varför är man inte trygg med sig själv? Ibland vill jag bara skrika på mig själv. Att sluta vara svag, vek, trist. När blev jag såhär? När slutade jag vara glad och varför? Undra om min granne undrar vad jag är för någon som skriker på mig själv?