Hela denna dagen har varit både värdelös och fruktansvärd. Jag längtar tills klockan slår elva och jag får dra täcket över huvudet. Inne på timme åtta av tio, imorgon ringer klockan kvart över fyra. Dagen började med att jag går upp, klär på mig och är påväg ut i vardagsrummet när jag inser att det står två vuxna män i mitt vardagsrum. Jag som är allmänt känd för att vara rädd visste liksom inte vad jag skulle tänka. Det visade sig dock att min otroligt kloka dotter hade släppt in dom, de var bara hantverkare som skulle fixa elementen. Sen stressa från dagis för att börja en timme tidigare, när jag kommer dit så visade sig att det inte hade behövts men ingen hade ringt. Får telefonen kastad på mig och få be om huvudnycklar. Allmänt irriterad stämning och dessutom jobb för tre man att se fram emot. Dagen har varit lång. Natten kommer att vara kort. Får väl hoppas på en bra dag imorgon. Dessutom känns det som om hela livet vänts en smula upp och ner, jag vet inte längre på vilken fot jag ska stå och undrar ifall jag helt enkelt tagit mig vatten över huvudet. Jag kände mig besviken över mitt VG jag fick på senaste uppsatsen, vilket jag nog egentligen inte borde. Det är kanske dags att sänka mina förväntingar, åtminstone på mig själv. Det vore kanske nyttigt, men jag vill nog inte det. Lever ständigt i ett virrvarr som resulterar i att jag kör slut på mig själv. Mitt intag av mat har varit märkligt och jag känner mig illa berörd i hela kroppen. Jag måste hitta tillbaka till mig själv, men när ska jag hinna?