Jag vill leva för dan och inte låta natten sluka mig nå mer
Nu är det pluggpluggplugg som gäller, för nu måste där bli någon ordning på torpet!
..och skorna som jag så gärna ville ha finns nog inte. attans. men självklart, eller?
Bara döda fiskar går med strömmen ..
Åh, vad jag saknar min soffa, mitt täcke och tvn. Det var absolut omöjligt att få sig en blund imorse, som vanligt vaknar jag tidigt, för att sen äntligen somna in och just då så beslutade sig alla för att slå mitt nummer. Tre gånger försökte jag och precis när jag slumrat till så började det igen. Tillslut orkade jag inte försöka längre, bara ta sig i kragen och gå upp. Men jag känner att jag går på sparlåga just nu, lite kaffe skulle nog göra sitt.
Varför försvinner människor ur ens liv för 2 veckor, inte ett ljud hör man, inte ett svar får man. För att bara klampa in senare och ta förgivet att man inte gått vidare? ...
Helg-listan känns längre än vanligt, det beror ju på att helgen inte är som vanligt heller. Att jobba till fyra imorgon känns också lite trist. Tiden går sakta, jag måste sysselsätta mig ...
Jag tog allting för givet
Det var något fel på mig
Jag måste varit någon annan
Innan jag kände dig
..Men jag vet att jag döljer en sanning.
Ibland avskyr jag mig själv och mitt sätt att vara. Jag borde ändra mig, men jag vet inte om jag vill. Dumt av mig att tänka så, men jag tror att jag kommit i någon sorts balans och trivs där jag är på något märkligt sätt. Jag har ändå inte kraften, jag lever för dagen och stannar till där jag finner lycka.
Jag antar att det är dammsugardax nu, jag måste få det gjort annars blir det inte av. Vill bara strunta i allt, vill inte vara här. Längtar efter min säng. snart, snart är klockan två imorgon.
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i..
Jag har känslor utan uppehåll.
Men att önska tar mig ingenstans, men just nu finns inte kraften att göra annat. Så jag gör som alltid, håller tyst, ordnar det, sväljer undan det som gör ont i bröstet och låtsas som om det inte bekommer mig. Jag borde inte, men vad har jag för val.
Ett svar, två, svar och nog även ett tredje. Men ständigt rädd för att välja fel ord. Varför låter jag andra trampa på mig jämt?
Jag har glömt dig en vacker dag?
Vår sista dans.
Det är söndag idag. Jag tycker vanligtvis om söndagar, men inte denna. Det känns som om helgen har varit en stor längtan efter något som jag inte kan komma på vad det skulle vara, och idag har jag känslan av att jag blivit snuvad på konfekten. Trots att jag fortfarande inte vet vad det jag är jag väntar på. Gårdagen kändes mest sorglig, tjejerna somnade direkt vi kom innanför dörren och jag blev ensam. Det slutade med att jag städade ur alla skåpen och fann mig själv stå och måla fönster. En lördag. När jag skulle gå och lägga mig kände jag mig ännu mer sorlig som låg och irriterade mig på personerna under som hade fest. Klockan var halv elva.
Jag fick ett svar idag och det svaret kunde inte förvåna mig mer. Jag förstår inget, jag blir förvirrad när människor gör på det viset. Jag svarade återigen men fick inget tillbaka, trodde jag verkligen på det själv?
Idag ska jag och tjejerna försöka hitta på något att göra, kylan gör mig tyvärr stel och jag har svårt att tänka klart. Jag kan inte vara utomhus för det känns som om jag inte kan andas. Jag börjar tvivla på om jag överlever vintern. Det är ju trots allt bara september. Jag har lust att ringa hyresvärden och gorma om att elementen borde vara på, dock tror jag inte det ger någon större effekt. Attans, vart tog sommaren vägen?
Du som skriver om vad kärlek är.
Ikväll är jag på jobb igen, tusen saker att göra vilket gör mig matt och jag fastnar här. Vem kom på idén med konferans uppe på ett av rummen? Jag har varit däruppe nio gånger och det känns ändå som jag inte fått något vettigt gjort. Jag vet inte vart jag ska börja. Tjejerna är hos mostermadde ikväll och sover över för första gången, tänkte jag skulle ringa och säga godnatt, jag önskar jag vore hemma. Fast tiden har gått fort idag trots att jag började redan vid elva. Sen är det möte imorgon, som vanligt har jag ont i magen över det, egentligen utan anledning.
Jag tycker det är trist att jag inte får svar, det börjar tillochmed irritera mig. Jag försöker att inte tänka så mycket på det, jág får inte mer svar för det. Ena dagen är man allt, andra dagen inget. Men det är väl så det är.
Kaffe är min bästa vän ikväll, ögonen känns ovanligt tunga och kroppen tröttare än vanligt. Jag undrar hur det är att leva utan att ständigt vara trött? Det känns som om det var evighetersen jag hade rikligt med energi som varade över en hel dag. Jag borde verkligen gå och få det kollat men tiden räcker aldrig till. Situationen på jobb gör inte allting lättare och jag har knappt tid med ett liv.
Nu måste jag gå och få lite gjort, känns inte som om tiden kommer att räcka till men jag antar att jag måste få den att göra det ändå... 
Jag vet vart jag ska
du säger att du varit där
men du känner ingenting
du som skriver om vad kärlek är
Who cares baby?
Jag fick ett vacker sms idag, av en gammal vän som jag inte träffat på mycket länge. Jag tycker om de små sakerna, de betyder mest. Allting jag kunde få ur mig var ett tack, jag hoppas budskapet gick fram ändå.
Idag har jag och tjejerna haft en mysig kväll, vi har lagat mat, badat, tittat på film och nu läste vi en bok tills dom somnade. Dom är fantastiska, mina fina flickor.
Även de minsta motgångarna känns otroligt energikrävande just nu, jag hade en perfekt kväll men när jag äntligen tog mig tid åt något som jag borde, så fungerade inget. Just i den sekunden skulle jag ha kunnat kasta ut datorn genom fönstret. Jag gjorde inte det, andas, igonera, gå vidarte, glöm, andas, ignorera.. ignorera.. igonera den som blossar upp i bröstet på dig, andas... Ibland förstår jag inte meningen med allt, men vem har någonsin sagt att man borde det? Hela samhället är uppbyggt på gissningar, människor i allmänhet är hemlighetsmakare och jag skulle kunna bli vansinnig på alla de många frågor som de finns så få svar på. Men acceptera, andas, ignorera.. Det är lugnt. Bara när jag ler så möter jag leende människor.
Lose your head.
She ain't gonna be able to love you like I will..
När jag tänker tillbaka för bara ett kort tag sen så kan jag känna mig lite ledsen över det. Ledsen att det inte finns mer och jag inte vet varför. Jag förstår att tiden flyttar sig och med den även människor. Men varför försvinner de ur ens liv utan anledning? Eller anledningen finns säkert, men varför kan ingen delge mig om den? Varför undviker man att svara på frågor som känns jobbiga? Så har man det ur sig och ur världen sen? Jag är inte den som pushar, jag gillar inte pushande människor då jag vet hur jag själv är. Men hur kan man gå från det ena till det andra utan minsta samvetskval? Jag undrar vad som rör sig i folks huvuden.
Av någon underlig anledning har jag sjukt svårt att gapa. Blir yr av att behöva stoppa något i munnen då det gör kopiöst ont att dela på käkarna. Samt min fina huvudvärk som inte släpper mig blir detta en mycket märklig blandning av smärta. Härligt, underbart, verkligen. Jag älskar mitt liv!
