Ibland vet jag inte vart jag ska börja, jag har en sådan dag idag. Jag blev totalt mållös när jag såg mitt schema för oktober, första tanken var att sätta mig på golvet och låta tårnarna falla. Men vad skulle det egentligen ge mig? Ingenting. Känns inte som om det spelar någon roll vad jag säger om det heller, uppenbarligen så står det fast. Jag blir rosenrasande på mig själv. Varför utsätter jag mig för detta? .. Ibland känns allting så svårt, jag frågar mig själv hur jag ska få livet att gå ihop med drömmarna. Tyvärr går livet före, jag önskar så innerligt att allting vore annorlunda nu.
Men att önska tar mig ingenstans, men just nu finns inte kraften att göra annat. Så jag gör som alltid, håller tyst, ordnar det, sväljer undan det som gör ont i bröstet och låtsas som om det inte bekommer mig. Jag borde inte, men vad har jag för val.

Ett svar, två, svar och nog även ett tredje. Men ständigt rädd för att välja fel ord. Varför låter jag andra trampa på mig jämt?


Jag har glömt dig en vacker dag?