You think you now me.
Något av det värsta jag vet, som gör mig absolut rosenrasande och skogs tokig är när människor, som aldrig någonsin lyfter ett finger för mycket för en klankar ner på människor som jämt och ständigt, i ur och skur ställer upp. Vi har alla en dålig dag, vi har alla dåliga sidor och det finns mycket vi alla önskar att vi gjort annorlunda. Tyvärr kan vi inte gå tillbaka och få det ogjort, ångra de saker vi sa och de handlingar vi gjort. Men, en sak kan vi göra och det är att i framtiden ändra på oss, ställa upp och försöka. Försöka, även fast de vi gjort satt djupa spår i en annan människa så kan man ändra på sig och vara där. Vi är själva inte felfria, alla har vi väl sårat och sagt saker som man idag ångrar? Det är det som gör mig förbannad, hur ni kan sitta här och förnedra och klaga på en människa som alltid finns där, var är ni när jag behöver hjälp? Var är ni när jag behöver någon att prata med eller bara få en liten stund för mig själv? Var va ni när mina barn varit sjuka och jag varit tvungen att jobba? Även om ni inte vill, ni skiter fullständigt i mina barn och mitt liv så sitt inte och säg ett endaste ont ord om personen som alltid är där när jag behöver det. Prata hur mycket ni vill, men inte när jag är där. Jag accepterar inte och kommer aldrig att göra det, det finns inte för mig. Behåll era patetiska åsikter för er själva, det ni inte vet kan ni bara vara tysta om och livet leker faktiskt inte för oss alla.
..klart han vet vart vi står?
As i told you - det blev inte av. Jag visste det, kände det ända in i benmärgen. Även om det fanns en gnutta hopp ända fram till slutet, även om jag kanske för en sekund lät tankarna skena iväg med allt vad önsketänkande innebär så blev det precis som vanlligt. Inget att hänga upp sig på dock, blir bara arg på mig själv att jag lät mig tro att det ens skulle bli av. Åh, ibland är jag bra dum.
Livet går vidare, jag hittar snart något annat och är påväg. Kanske till något bättre? Kunde det bli bättre?
Jaja, jag har bestämt mig för att reda ut lite saker och detta fick mig att inse vad som är viktigt att ta tag i som jag har försökt undvika, förträngt och låtsas som om det inte ens fanns. Men det går inte, fungerar inte så. Det försvinner inte för att jag stoppar huvudet i sanden och blånekar. Bara att ta det och kanske göra något bra utav det. Ingen som gör det åt mig, så det ska jag försöka fixa idag.
Allting kommer lösas och bli bättre igen,
om du har pengar på fickan och ett ess i din ärm.
Livet går vidare, jag hittar snart något annat och är påväg. Kanske till något bättre? Kunde det bli bättre?
Jaja, jag har bestämt mig för att reda ut lite saker och detta fick mig att inse vad som är viktigt att ta tag i som jag har försökt undvika, förträngt och låtsas som om det inte ens fanns. Men det går inte, fungerar inte så. Det försvinner inte för att jag stoppar huvudet i sanden och blånekar. Bara att ta det och kanske göra något bra utav det. Ingen som gör det åt mig, så det ska jag försöka fixa idag.
Allting kommer lösas och bli bättre igen,
om du har pengar på fickan och ett ess i din ärm.
Sorry för den sanning jag nu satt i brand.
All väntan tär på mig. Jag hoppas inte, för jag är helt säker på att precis som allt annat så går detta i stöpet. Precis som allt annat i livet så är detta säkert inte heller meningen. När jag tänker på det, hur bra det skulle kunna bli så hejdar jag mig snabbt för att jag ibillar mig att ju mer jag vill - ju mer går detta åt skogen. Om jag inte hoppas, om jag inte jublar av glädje och hoppar upp och ner (som jag så gärna skulle vilja) så kanske, kanske det finns en chans att det blir av. Jag vill kunna påverka, vill kunna bygga upp ett försvar och prata för min sak men jag är maktlös. Jag kan inte göra mer än att vänta in domen, vänta in svaret. Åh, det driver mig till vansinne.
Jag förstår jag vet hur du känner
Men han och jag vi är mycket mer än vänner
När vill du se han har allt du inte har
För du och jag är nåt som bara var
Han har allt du inte har.
Jaja älskling jag ger mig ganska snart
Ja du vet allt som jag lovat
Det lovade jag i min snabba fart
Kan en familj se ut hur som helst?
Idag känner jag mig trist, tragiskt och tråkigt. Allt ser jag i grå nyans och jag har absolut ingen lust att ändra uppfattning just nu. Jag vill sudda ut stora delar av mitt liv och trivs inte alls med mig själv. Jag trivs inte med det jag har, jag är missnöjd och det känns som om jag kört fast. Jag försöker ta mig ur denna konstiga cirklen men så fort jag har bestämt mig för något så rasar det ändå. Idag är jag otrevlig och en hemsk människa, jag vill inte mer och har svårt för att ta mig ur sängen. Jag är envis och orubblig, det jag säger gäller och inte för en sekund tvekar jag. Jag är förbannad på livet trots att jag vet att ingen annan än jag kan ändra det. Ingen annan kan ta mig ur detta än jag själv men just nu känner jag bara hopplöshet och jag vill inte ens försöka.
Jag vill inte försöka när människor som jag trodde fanns där för mig visar helt nya sidor. De stänger mig ute, vissa har inte råd när jag frågor om vi ska ut och äta, trots att de tydligen hade råd dagen efter fast i annat sällskap. Vissa har bara inget samvete och struntar totalt i vart jag ska bli av. Jag vet inte, antagligen bara jag som missuppfattar som vanligt men just idag ser jag det inte så. Jag ser det som att jag blir utestängt trots att jag försöker, ignorerad. Jag försöker hinna med, hälsa på och vara där men ändå är det ingen som hälsar på mig? Jag som trodde det var exakt lika långt till dig som till mig? Ingen som varken har lust eller vilja att lära känna mina barn, trots att de är en väldigt stor del i mitt liv. Då får det vara, det får vara nog nu och jag vill inte mer. Jag känner mig ensam och jag hatar att vara det. Jag hatar det så mycket att jag ändå stöter bort folk för att jag inte orkar mer besvikleser. Orkar inte mer hårda ord som aldrig uttalas direkt till mig, som går omvägar men hörs långt. Jag vill inte ha tillbaka det jag en gång hade, men ändå funderar jag varje dag och timme på hur det skulle vara om jag valt annorlunda. Jag vill inte ha det så här, ändå har jag ingen kraft att förändra något.
Jag vill inte försöka när människor som jag trodde fanns där för mig visar helt nya sidor. De stänger mig ute, vissa har inte råd när jag frågor om vi ska ut och äta, trots att de tydligen hade råd dagen efter fast i annat sällskap. Vissa har bara inget samvete och struntar totalt i vart jag ska bli av. Jag vet inte, antagligen bara jag som missuppfattar som vanligt men just idag ser jag det inte så. Jag ser det som att jag blir utestängt trots att jag försöker, ignorerad. Jag försöker hinna med, hälsa på och vara där men ändå är det ingen som hälsar på mig? Jag som trodde det var exakt lika långt till dig som till mig? Ingen som varken har lust eller vilja att lära känna mina barn, trots att de är en väldigt stor del i mitt liv. Då får det vara, det får vara nog nu och jag vill inte mer. Jag känner mig ensam och jag hatar att vara det. Jag hatar det så mycket att jag ändå stöter bort folk för att jag inte orkar mer besvikleser. Orkar inte mer hårda ord som aldrig uttalas direkt till mig, som går omvägar men hörs långt. Jag vill inte ha tillbaka det jag en gång hade, men ändå funderar jag varje dag och timme på hur det skulle vara om jag valt annorlunda. Jag vill inte ha det så här, ändå har jag ingen kraft att förändra något.
Not my prob.
ÅHHHH, snart finns det inget kvar av mig mer än en pöl på golvet. Ush och fy vad det är varmt inne på Hotell Continental idag. Var och skulle handla ett kort idag, (klantiga jag tappade förstås det påvägen till jobb) och kom in på åhléns och funderade faktiskt på att flytta in där för en sekund, där var så behagligt skönt och svalt där inne att jag faktiskt skulle kunna stanna där. Tänk om vi skulle kunna ha det här? suck.
Idag händer det en massa, och jag har egentligen ingen alls lust att sitta här som en liten gris (rent ut sagt) och svettas ihjäl. Jag vill hellre sitta med en öl, kanske ett gott glas vin och svalka mig från denna jobbiga men ändå så underbara värmen. Men, imorgon klockan två så är jag inte här!
Min lön var rent ut sagt, helt jävla otrolig. Aldrig i mitt liv trodde att jag att jag skulle skrapa ihop så mycket på en månad, men med 217 timmar jobbade samt 10 nätter så var det väldigt välförtjänt.
Det firades med shopping i Malmö igår, mest pengar lades på jolls, som var i mest akut behov av kläder. Vi var även på Tosselilla i torsdags, mycket trevligt! Tänk så mycket man kan göra på sina små ledigheter. Helgen är jag ledig och jag tror att jag då ska göra så lite som absolut är möjligt. eller?
Idag händer det en massa, och jag har egentligen ingen alls lust att sitta här som en liten gris (rent ut sagt) och svettas ihjäl. Jag vill hellre sitta med en öl, kanske ett gott glas vin och svalka mig från denna jobbiga men ändå så underbara värmen. Men, imorgon klockan två så är jag inte här!
Min lön var rent ut sagt, helt jävla otrolig. Aldrig i mitt liv trodde att jag att jag skulle skrapa ihop så mycket på en månad, men med 217 timmar jobbade samt 10 nätter så var det väldigt välförtjänt.
Det firades med shopping i Malmö igår, mest pengar lades på jolls, som var i mest akut behov av kläder. Vi var även på Tosselilla i torsdags, mycket trevligt! Tänk så mycket man kan göra på sina små ledigheter. Helgen är jag ledig och jag tror att jag då ska göra så lite som absolut är möjligt. eller?
Som smör i vadå?
Idag och igår för den delen, var på tok för varmt för en människa som mig. Dock klagar jag inte alls på det, är glad att det är varmt men jag blir så ofantligt trött och seg som en elefant av all värmen. Sitter på jobb och håller på att smälta just nu inne på kontoret, tur att här inte är några fönster. Phu, vad är det för fel med fönster och lite luft?
Jag borde även sätta ner foten ibland, jag är väldigt dålig på det väldigt ofta. Jag borde avsluta saker som inte leder någon vart men jag kan helt enkelt inte förmå mig. Och just igår kunde jag inte skilja på om det var rätt eller fel, snällt eller helt enkelt för att jag inte passar in? Inte lönt att grubbla på det, för även om jag kommer till en väldigt bra slutsats och tycker just det i den sekunden att jag verkligen borde göra så, så blir det lätt att man vänder kappan efter vinden . Eller något i den stilen. Jag är förvirrad som vanligt.
Idag var det en smula jobbigt att lämna ifrån mig flickorna på dagis, men imorgon tar vi igen det med en tur till stranden tycker jag, om vädret vill förstås! Nej, nu får jag gå och göra det sista och sen så tackar jag för mig . 
Lilla Cornelia fyller år om lite mindre än 2 timmar, hela 20 år på köpet med!
Grattis på dig!
