All väntan tär på mig. Jag hoppas inte, för jag är helt säker på att precis som allt annat så går detta i stöpet. Precis som allt annat i livet så är detta säkert inte heller meningen. När jag tänker på det, hur bra det skulle kunna bli så hejdar jag mig snabbt för att jag ibillar mig att ju mer jag vill - ju mer går detta åt skogen. Om jag inte hoppas, om jag inte jublar av glädje och hoppar upp och ner (som jag så gärna skulle vilja) så kanske, kanske det finns en chans att det blir av. Jag vill kunna påverka, vill kunna bygga upp ett försvar och prata för min sak men jag är maktlös. Jag kan inte göra mer än att vänta in domen, vänta in svaret. Åh, det driver mig till vansinne.

Jag förstår jag vet hur du känner
Men han och jag vi är mycket mer än vänner
När vill du se han har allt du inte har
För du och jag är nåt som bara var