Jag grät innan jag somnade igår. Det var längesen jag grät så mycket, så länge. Mycket berodde nog på de påfrestningar jag utsatt min kropp för de senaste dagarna, men även i själen gjorde det ont. Jag var för svag för att stå emot. Jag känner mig ensam, inte trodde jag att det var såhär en början kändes. Idag bestämde jag mig för att ringa det samtalet jag borde ha gjort för länge sen, för jag står inte ut mer. Jag börjar även planera, även om slutet aldrig kommer bli som jag väntar mig. Jag satte upp mig i lägenhetskö på annan ort. För jag vill inte vara kvar längre. Det finns ingenting för mig här. Jag vill inte längre vara ledsen över människor som gör mig ont. Jag förtjänar bättre.