Forget the risk and take the fall.
Idag är det Fredag, en alldeles speciell sådan förstås. En fredag som varit på kartan i fem veckor. En liten härlig känsla i kroppen, att det dessutom känns som om någon släppt ut siosådär tusen fjärilar i magen gör mig till en liten flicka igen, lite smått fnittrande. Den där karusellen jag pratade om, tog en ny vända. Livet sätts åter på sin spets. Allting känns desstuom förbannat naturligt. När man minst anar det, ödet, karma & livet tar lustiga vägar till målet ibland. Jag känner mig hel efter att du tog sönder mig. Nu måste jag bara våga lita på mig själv, vilket i detta fallet verkar vara mitt värsta problem.
What you see depends on what you're looking for.
Att jag är en sådan sjuk tidsoptimist kan ju säkert inte undgått många. Att jag dessutom tror att jag ska vara pigg och vaken under ett arbetspass på 24 timmar varav jag endast sovit två, är ju en liten missberäkning. Det har sina nackdelar. Trots att jag i stort sett lyckats få allting på rätt plats så hittar jag tecken på mitt trötthet lite här och var. Som ljus, på skärbrädan till brödbuffén. Varför? Men ett par liter kaffe hjälper väl, för stunden. Tar inte ansvar för vad jag eventuellt missar idag, varför skulle jag? Trots faktiskt inte enbart jag som räknat fel på arbetspassen.
Människan i all sin prakt kommer aldrig sluta förvåna mig, jag är mer ställd över hur jag själv reagerar varevigagång, för hur kunde jag förvänta mig något annat? Som alltid blir man misstänksam, speciellt när saker och ting händer fort. Sen är det väl lite så att som man känner andra känner man sig själv? Lite väl underliga frågor ställda till mig får mig faktiskt att undra. Tvivlar både på min egna dumhet och andras ordval. Jag hoppas att här inte slösas med tid på oviktiga ord, dessutom vill jag innerligt att något ska gå vägen, förengångsskull.
Igår tog jag det första steget, i förhoppningsvis, rätt riktning. Det känns fantastiskt att påbörja något för mig själv, som möjligtvis gynnar mig hur det än urartar sig. Jag känner mig stark. Jag känner att jag betar av saker som jag borde gjort för länge sen och framförallt är jag stolt. Jag är den kvinna jag behöver vara.
..stl 36 i arbetsbyxor, jises!
Don't cry because it's over, smile because it happened.
Ibland har jag svårt att finna ord. Jag är verkligen mållös. Jag vet inte vad jag ska tänka eller känna. Allting gick så fort, som en enda stor karusell som snurrat mig runt, runt, för att sedan tvärt stanna. Jag kan nog inte riktigt förstå. Jag vill nog inte riktigt acceptera. Samtidigt blir jag så arg. Arg för hur anklagande allting blev, och för att jag borde ha vetat bättre. Som jag alltid intalar mig själv i efterhand att jag gör. Världen vänds upp och ner, för att sedan krossas under en dag. Men jag går vidare, som med allting annat. Jag har lärt mig en fin läxa, att aldrig någonsin igen låta någon gå före mitt egna bästa, mina mål eller mina drömmar.
Samtidigt som det lite avbrottet från vardagen tog slut, så fortsatte min egna värld att rusa fram och mina planer börjar sakta men säkert att ta form. Jag har vårkänslor, jag har drömmar, jag har underbara barn och framförallt så kan jag, alldeles på egen hand. Jag kan allt. Jag har slutat att se mina begränsingar, för jag kan allt.
What ever you decide to do, make sure it makes you happy.
