Be my man
Vilka dagar, vilka veckor. Jag vet inte vart jag ska börja eller vad jag ska säga. Jag känner mig mest matt och önskar att jag hade någon i hela detta som kunde få världen att stå still och ge mig rätsida på allt. Man kan fråga sig varför tusen gånger men jag får inga svar ändå, jag har accpeterat och gått vidare. Frågan är bara om mitt sinne gjort det samma. Jag skrattar och ler, men när jag blir ensam så finns där inte så mycket att le för längre. Jag är bara trött, sitter och nickar till vid sju, sover tolv timmar och vaknar lika trött. Notisen till mig själv om att uppsöka läkare blev noterad, men avbokad. Jag finner ingen tid, trots att jag borde ta mig tid. Jag vet ingenting längre.
Allting i mitt liv känns så rörigt just nu, jag vet inte vart jag har människor. Jag har ingen tillit, inte till någon och knappt till mig själv. Kan man lita endast på ord? Finns det ens tid för mig ? Jag tänker för mycket, heter det. Gör inte alla kvinnor det?
Allting i mitt liv känns så rörigt just nu, jag vet inte vart jag har människor. Jag har ingen tillit, inte till någon och knappt till mig själv. Kan man lita endast på ord? Finns det ens tid för mig ? Jag tänker för mycket, heter det. Gör inte alla kvinnor det?
On my own.
Åh, helvetiska vecka som tack och lov snart är över. Nu sitter jag på jobb igen, ensam denna gången. Jag vet inte hur det känns, ibland inbillar jag mig själv att det just bara var en dröm. Jag vet inte om jag ska prata om det, jag känner mig löjlig. Det gör mig arg, att folk skojar om det och får mig att just känna mig löjlig när jag inte borde det. Idag är jag dessutom matt, trots en fin morgon. Jag känner inte för att göra något, vill bara att tiden ska gå så att jag får lov att gå hem och vara för mig själv. Jag vill inte vara bland folk, svara i telefon, vara trevlig. Dessutom blir jag trött av tanken på den långa veckan jag har framför mig innan jag får tillslut vara ledig på lördag. Det känns långt till dess.
Jag pratade med en klok person igår, som övertalade mig att försöka att inte låta det negativa ta över det positiva. Jag har många gånger gett upp i ren förutfattad mening, i tron att det ändå inte blir bra. Det får nog vara slut med det, man kommer nog längre utan att spela ior.
Jag pratade med en klok person igår, som övertalade mig att försöka att inte låta det negativa ta över det positiva. Jag har många gånger gett upp i ren förutfattad mening, i tron att det ändå inte blir bra. Det får nog vara slut med det, man kommer nog längre utan att spela ior.
Isn't he lovely?
Idag är jag på det där små-sugna humöret, vilket inte bådar gott när man är på jobb. Här är mycket att välja mellan, mycket som man inte borde stoppa i sig. Jag genomlever dessutom en väldig fet-fas i mitt liv. Inte för att jag är ovanligt tjock, men anser mig själv att vara det. Har lite svårt att acceptera min kropp men gör inte heller något åt det mer än några halv-hjärtade försök. Alltså är det en väldigt trist fas, för man mår inte så bra och gör heller inte något åt det. Men så är det, snart är hösten här och man får lite med kläder på sig, likamed att man inte helt plötsligt ser så tjock ut, inbillar jag mig själv iallafall. Fast att jag någonstans vet att så är det inte alls. Jaja, what to do?
Denna veckan jobbar jag väldigt mycket, sitter på jobb nu tillochmed. Vilket jag inte alls har någon lust med, av någon anledning så skriker min kropp efter ledighet. Dessutom måste jag notera för mig själv att ett läkarbesök måste bokas in snarast möjligt. Det är inte okej att vara så trött som jag, trots att jag kan sova 12 timmar på natten är jag trött på dagen, jag kan lägga mig vid sju på kvällen och vakna vid tolv dagen efter. Ändå sova mitt på dagen. Många frågar mig om jag genomlever en deprission, jag är osäker. Jag vet inte, det borde kollas upp.
Denna veckan vet jag inte hur jag mår, jag tror jag undviker att känna efter. Måste man alltid veta? Jag ska bara vara. Det jag upplevt var något av det märkligaste någonsin. Jag vet inte hur jag ska ta det, jag vet hur jag kände då, sen ljög jag för mig själv. Jag gör det ofta nuförtiden. Säger saker åt mig själv som jag vet innerst inne inte är sanna. Kan man verkligen inbilla sig själv saker, ljuga på det viset och tro att man ska komma undan med det i långa loppet? Tror inte det.
Jag är även tydligen en magnet för de märkligaste människorna, det med lilla lappen i brevlådan oroar mig. Han vet vart jag bor och vem jag är, men döljer sig själv och vem han är. Prompar på om fika och att jag borde vara hans prinsessa. Jag tror jag kollar låset på dörren extra noga framöver.
Denna veckan jobbar jag väldigt mycket, sitter på jobb nu tillochmed. Vilket jag inte alls har någon lust med, av någon anledning så skriker min kropp efter ledighet. Dessutom måste jag notera för mig själv att ett läkarbesök måste bokas in snarast möjligt. Det är inte okej att vara så trött som jag, trots att jag kan sova 12 timmar på natten är jag trött på dagen, jag kan lägga mig vid sju på kvällen och vakna vid tolv dagen efter. Ändå sova mitt på dagen. Många frågar mig om jag genomlever en deprission, jag är osäker. Jag vet inte, det borde kollas upp.
Denna veckan vet jag inte hur jag mår, jag tror jag undviker att känna efter. Måste man alltid veta? Jag ska bara vara. Det jag upplevt var något av det märkligaste någonsin. Jag vet inte hur jag ska ta det, jag vet hur jag kände då, sen ljög jag för mig själv. Jag gör det ofta nuförtiden. Säger saker åt mig själv som jag vet innerst inne inte är sanna. Kan man verkligen inbilla sig själv saker, ljuga på det viset och tro att man ska komma undan med det i långa loppet? Tror inte det.
Jag är även tydligen en magnet för de märkligaste människorna, det med lilla lappen i brevlådan oroar mig. Han vet vart jag bor och vem jag är, men döljer sig själv och vem han är. Prompar på om fika och att jag borde vara hans prinsessa. Jag tror jag kollar låset på dörren extra noga framöver.
