Be my man
Vilka dagar, vilka veckor. Jag vet inte vart jag ska börja eller vad jag ska säga. Jag känner mig mest matt och önskar att jag hade någon i hela detta som kunde få världen att stå still och ge mig rätsida på allt. Man kan fråga sig varför tusen gånger men jag får inga svar ändå, jag har accpeterat och gått vidare. Frågan är bara om mitt sinne gjort det samma. Jag skrattar och ler, men när jag blir ensam så finns där inte så mycket att le för längre. Jag är bara trött, sitter och nickar till vid sju, sover tolv timmar och vaknar lika trött. Notisen till mig själv om att uppsöka läkare blev noterad, men avbokad. Jag finner ingen tid, trots att jag borde ta mig tid. Jag vet ingenting längre.
Allting i mitt liv känns så rörigt just nu, jag vet inte vart jag har människor. Jag har ingen tillit, inte till någon och knappt till mig själv. Kan man lita endast på ord? Finns det ens tid för mig ? Jag tänker för mycket, heter det. Gör inte alla kvinnor det?
Allting i mitt liv känns så rörigt just nu, jag vet inte vart jag har människor. Jag har ingen tillit, inte till någon och knappt till mig själv. Kan man lita endast på ord? Finns det ens tid för mig ? Jag tänker för mycket, heter det. Gör inte alla kvinnor det?
Kommentarer
kornelia - mamma till Nea
Jo.. jag känner igen mig. Man vänder och vrider på allt, utan mening.. Men man fortsätter... "tänk om" ..
Trackback
