Det är så lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot.
Jag har alltid varit mån om att söndagar ska vara min vilodag, speciellt då jag jobbat helg och söndagarna är mardrömsliknande mag-sårs dagar. Denna söndagen, efter ett sånt där monsterpass, har jag dock varit ute på långpromenad med tjejerna, tvättat, städat, diskat, badat barn, lagat mat, etc. plus en jäkla massa plugg på det. Skrev precis ett prov, med full pott och påbörjat uppdrag nummer två och med förhoppningen att bli färdig med det ikväll. Jag kan inte för mitt liv förstå vart orken kommer ifrån. Jag kommer antaligen köra slut på mig själv förr eller senare men jag måste detta. Jag är trött på att fälla tårar över scheman som aldrig överenstämmer med mitt egna liv. Att lirka fram lösningar på allt och vända ut och in på mig själv för att allting ska gå ihop. Därför måste jag, det är väl där jag finner kraften. Jag är så nervös också inför en del grejer, jag önskar verkligen att jag hade mer stöd. Att jag hade någon att vända mig till, mest av allt hoppades jag att jag aldrig skulle behöva hamna i denna situationen överhuvudtaget. Vad gör man när man inte orkar längre? När man inte vill? Jag anser mig själv inte ha det alternativet, men jag tänker ändå tanken. När det blir för mycket, vad gör man då? När man tar itu med sak efter sak, men det aldrig tar slut. Kommer solen efter regnet?
"Han suddar ut varenda spår av vilsenhet, tills vi bor i varsitt tvättmedelspaket"...
You said you felt so happy that you could die.
Jag grät innan jag somnade igår. Det var längesen jag grät så mycket, så länge. Mycket berodde nog på de påfrestningar jag utsatt min kropp för de senaste dagarna, men även i själen gjorde det ont. Jag var för svag för att stå emot. Jag känner mig ensam, inte trodde jag att det var såhär en början kändes. Idag bestämde jag mig för att ringa det samtalet jag borde ha gjort för länge sen, för jag står inte ut mer. Jag börjar även planera, även om slutet aldrig kommer bli som jag väntar mig. Jag satte upp mig i lägenhetskö på annan ort. För jag vill inte vara kvar längre. Det finns ingenting för mig här. Jag vill inte längre vara ledsen över människor som gör mig ont. Jag förtjänar bättre.
The more that I hold on, The more that you let go.
Alltför ofta känns det som om jag träder in i folks liv vid fel tidpunkt. Alltid när dom har saker att reda ut, är ledsna eller allmänt trötta på livet. Det är frustrerande. För jag blir också ledsen av det. Eller helt enkelt bort puttad, för att det finns inte tid nog för mig. Det finns inte energi, ingen lust. Viljan räcker aldrig så långt som man ofta vill. Jag står bredvid, hoppas på det bästa. Ibland undrar jag om någon tänker på mitt bästa någongång?
Att höra någon kalla mig självisk, gör också ont. Därför att jag tycker det är det sista jag är. Men ibland verkar det inte spela någon roll hur mycket jag än försöker, för det är aldrig nog. Jag är trött på att försöka, bevisa för någon som egentligen inte är värd det, till vilken nytta?
.
Tell me why all the best laid plans,
fall apart in your hands.
And my good intentions never end,
the way I meant.
There's a boy running down into the lowlands tonight
Denna måndags morgon blev inte riktigt som jag tänkt mig, på gott och ont. Jag gick och väntade på det där samtalet, det samtalet jag så ofta verkar råka ut för. Jag försökte andas och ställa in mig själv. Förbereda, trots att jag vet att man aldrig kan förbereda sig inför det. Men det kom inte. Vad som jag däremot kunde konstatera är att samtalet kanske inte alls kommer, även om allting ändå inte slutade som jag hade hoppats på. Det var liksom antingen eller, men det finns nog inget svart eller vitt. Men det finns alla de där fantastiska färgerna emellan. Så även om jag varken fick det ena eller det andra, så känner jag mig nöjd. För att jag vet att det finns kvar.
Dessutom har jag betat av en del saker på min lista idag, jag kokar vid tanken på att jag ensam ska stå för det mesta och att hjälpen man trodde man gav är borta. Med ett antal människor verkar snällhet endast vara dumhet, jag avskyr mig själv för att jag jämt och ständigt tror på det goda.
And I'm a goddamn fool, but then again so are you.
Sett från bakspeglen, där allting verkar vara så fantastiskt mycket klarare, så kan jag inte för mitt liv förstå varför jag lagt tårar, energi, tålamod och framförallt tid på en sån, rent ut sagt, fruktansvärt hemsk människa. Ur allt ont verkar det komma gott och det gjorde det verkligen. Men i fredags föll mina tårar än en gång och jag vet ärligt talat inte om jag är arg eller bara jäkligt ledsen. Klart det gör ont, med tanke på hur mycket jag offrat. Men förvånade det mig? Inte ett dugg. Jag kan bara inte förstå, och tror aldrig att jag kommer få någon förklaring heller.
Men idag känner jag ro, ro att jag inte är en del av det längre. Dessutom har allting gått så bra idag, jag har inte stressat ett dugg, allting skiner där hemma och ändå fann jag mig själv att ha ett par minuter över att bara sitta ner på innan det var dags att gå mot dagis & jobb. Jag vilade ut, sov gott, vaknade glad och allting känns verkligen bra. Jag tror jag blivit påverkad av en människa som fick mig att stanna upp för en sekund och förstå. Fantastiskt känsla det där, sinnesro.
.
If I could make it rain today,
And wash away this sunny day down to the gutter
I would.
Just to get a change of pace
Things are getting worse, but I feel a lot better
And that's all that really matters to me.
Now the pale morning sings of forgotten things..
Saker och ting verkar hänga på mitt tålmod, och jag är verkligen inte bra på att vänta. Men jag andas, fördriver tiden, skrattar och slappnar av. I det stora hela inser jag helt plötsligt att det är ganska så skönt. Att ingenting går fortare när man väntar, och det är ju logiskt i sig och jag är mycket väl medveten om det egentligen. På måndag börjar verkligen allt för mig, en början på något nytt. Då och där börjar jag på det som förhoppningsvis ska föra mig vidare och jag är otålig. Jag börjar redan drömma mig bort, leta mig vidare. Igår fick jag säga det högt, att jag inte har något att hämta. Man kan bestämma sig för saker, ha diskutioner med sig själv men inte förrens det blir sagt högt så känns det verkligt. Får man lov att räkna dagarna?
It's actions, not words, that matter.
Det sägs att man är sin egna värsta fiende, och de senaste dagarna har jag verkligen fått det svart på vitt. Jag har fått upp ögonen för en annan sida av mig själv som jag nog inte riktigt visste fanns, jag har förstått att det inte är någon bra egenskap och verkligen försökt göra allt för att inte visa det. Man kan säga att jag sov på saken, även om inte förändingen sker över en natt. Men nu är jag iallafall medveten, vilket gör saker och ting lite enklare. Jag kan iallafall undvika att det syns, även om jag fortfarande känner det. Jag kan hålla det för mig själv, tills jag har kommit på hur jag ska hantera det och kanske, kanske jag kan rädda mig från mig själv. Från mig egna dumhet. Kanske kan jag rädda situationen. Jag håller mig låg, även om jag inte vill. Brottas med grejerna själv, för ärligt så vet jag inte vem jag skulle kunna dela det med. Vilket känns väldigt sorligt.
Huvudvärken befinner sig hos mig, vilken den gjort allt oftare på senste tiden. Jag antar att det till stor del beror på att jag inte har någon ro, att jag tänker på tok för mycket istället för att ibland bara finna mig i situationer. Sen är det väl mitt dåliga humör som spökar lite idag också. Jag kan inte för mitt liv förstå varför man vaknar upp och känner en stark irritation innan man ens hunnit ta del av dagen? Ingenting blir ju heller lättare av att man möter varje moment med en suck, sen att gå till jobb är ju toppen på isberget.
