Jag kan ena stunden känna mig så förbannat lycklig, till att ögonblicket senare trillar det tårar längst med kinden. Hur får man styr på det där? Vart stänger man av änglsan och förtvilvan och ersätter det med en stämpel i pannan där det står likgiltlig? Macho-sallad-typ-av-kvinna. Hacka gurkan med armbågen, krossa tomater med bara handen och jucka mot bordet som om det vore det mest normala i världen. Vart hittar jag henne? Hon fanns nog inne i mig en gång. Jag bytte ut det mot en trist jävel. Som jag inte ens tycker om längre. Vart början man om? Man har förstått att man måste, och nu då? Jag var vuxen ja, det kom inte med instruktioner nej. Klara sig själv? jaha. Då förstår jag. Man ska alltså veta sånt här? Okej. Fint. Hej.