Idag känner jag mig trist, tragiskt och tråkigt. Allt ser jag i grå nyans och jag har absolut ingen lust att ändra uppfattning just nu. Jag vill sudda ut stora delar av mitt liv och trivs inte alls med mig själv. Jag trivs inte med det jag har, jag är missnöjd och det känns som om jag kört fast. Jag försöker ta mig ur denna konstiga cirklen men så fort jag har bestämt mig för något så rasar det ändå. Idag är jag otrevlig och en hemsk människa, jag vill inte mer och har svårt för att ta mig ur sängen. Jag är envis och orubblig, det jag säger gäller och inte för en sekund tvekar jag. Jag är förbannad på livet trots att jag vet att ingen annan än jag kan ändra det. Ingen annan kan ta mig ur detta än jag själv men just nu känner jag bara hopplöshet och jag vill inte ens försöka.
Jag vill inte försöka när människor som jag trodde fanns där för mig visar helt nya sidor. De stänger mig ute, vissa har inte råd när jag frågor om vi ska ut och äta, trots att de tydligen hade råd dagen efter fast i annat sällskap. Vissa har bara inget samvete och struntar totalt i vart jag ska bli av. Jag vet inte, antagligen bara jag som missuppfattar som vanligt men just idag ser jag det inte så. Jag ser det som att jag blir utestängt trots att jag försöker, ignorerad. Jag försöker hinna med, hälsa på och vara där men ändå är det ingen som hälsar på mig? Jag som trodde det var exakt lika långt till dig som till mig? Ingen som varken har lust eller vilja att lära känna mina barn, trots att de är en väldigt stor del i mitt liv. Då får det vara, det får vara nog nu och jag vill inte mer. Jag känner mig ensam och jag hatar att vara det. Jag hatar det så mycket att jag ändå stöter bort folk för att jag inte orkar mer besvikleser. Orkar inte mer hårda ord som aldrig uttalas direkt till mig, som går omvägar men hörs långt. Jag vill inte ha tillbaka det jag en gång hade, men ändå funderar jag varje dag och timme på hur det skulle vara om jag valt annorlunda. Jag vill inte ha det så här, ändå har jag ingen kraft att förändra något.