Umgicks med en barndomsvän som jag för ganska länge sedan stod väldigt nära, skulle inte säga att vi inte är goda vänner idag men dock inte lika nära som förut, för ett par dagar sen. Hon har också för inte så väldigt länge sedan fått en liten söt dotter så hon ringde mig en morgon och undrade om det inte skulle vara kul och ta en barnvagnspromenad, en kaffe och varför inte ett besök på boohlsson? Vi pratade, skrattade och pratade gamla minnen och väldigt mycket kom upp.. väldigt mycket som man kanske förträngt eller helt enkelt glömt bort i allt kaos som omger en.. väldigt kära minnen, roliga, pinsamma, helt underbara och konstiga! varför gjorde man egentligen som man gjorde och vad tänkte man med? Efter att ha följt henne hem efter många timmar så gick jag och niks hem ensamma, vilket ledde in mig på att fundera väldigt mycket, hur hade egntligen mitt liv sett ut om inte allt slutat som det gjorde? jag hade så många drömmar, så mycket jag vill göra och kommer jag egentligen någonsin kunna göra det? Nej, naturligtvis inte. Jag har Familj, 2 underbara barn och älskade lasse så naturligtvis kommer jag inte resa iväg ensam och kanske jobba utomlands! Jag kommer inte kunna göra det jag alltid kanske velat och tillslut så hade jag funderat så mycket på det att allt bara bubblade över. Med gråten i halsen gick jag hem, kände mig ledsen och grät lite.. Jag kände mig så liten igen och ville bara ligga där och blunda en liten stund och tycka lite synd om mig själv för det var inte såhär det skulle sluta.. det var inte så här det skulle vara! Lars blev naturligtvis arg, trodde jag önskade bort min familj och visade ingen som helst förståelse. Men det är inte så det var, jag älskar min familj och jag ångrar inte mina 2 barn men jag trodde bara inte att jag skulle sitta 19 år, i en lägenhet i Tomelilla, ett dåligt jobb, inga pengar och bara låta vardagen gå. Tvätta, städa, diska, plocka undan, gå till jobb, komma hem, tvätta, städa, diska etc och kolla på alla andra när dom fyller sina liv med drömmar dom alltid haft, stå sidan om och bara önska att jag vore i deras kläder.
Men det gick över, jag ryckte upp mig och kom ihåg orden hon även sagt - När vi var där då, så hade vi egentligen inte så kul.
och det är sant, vi hade inte så kul, mycket var dötid, fyllor som kanske ibland inte blev som det var tänkt, svek, sorg, tårar och en vardag i sig. Inte mindre som denna jag har nu, bara annorlunda! 
Med det sagt, så intalade jag mig själv att oavsett vart jag befinner mig i världen blir även där någon gång en vardag, annorlunda men fortfarande en vardag. Ingen mindre än jag själv kan bryta mönstret och jag tror det är dags att göra det nu, och sätta upp nya mål och drömmar som även inkluderar min lilla älskade familj..