Igår, när jag skrev, hade jag lite mer go(!) i mig, idag är det värre med den saken. Hur kan det vara så, att allt bara kan vända på en ändaste gång? Idag känns planerna jag hade igår som en omöjlighet, igår -"The sky is the limit".. Varför tvivlar männiksor så mycket på sig själva? Man måste ge sig fan på det, och göra det just den sekunden man fick det i huvudet, vara lite mer impulsiv än vad man egentligen är - men man vågar inte, tänk om det går åt helvete? Jag vill vara en sån människa som fnyser åt allt sånt tänkande och säger "än sen om det går åt helvete, då testar vi väl något annat då".. Men det är så svårt.. speciellt när andra människor säger att det inte går! Jag måste lära mig att inte tänka på det värsta, men det är svårt när saker och ting aldrig blir som jag tänkt mig. Just nu känns hela mitt liv hopplöst, jag måste fixa nytt jobb, fixa med dagis, kolla upp med föräldrapenning och AH! det är en sån massa att göra att jag helst skulle vilja lägga kudden över huvudet och bara strunta i allt.. Men det funkar inte så! fanfanfanfanfan, det är bara att ta tag i det, men i vilken ände ska jag börja? och till råga på allt ska jag gå igenom detta ensam, och det finns inget att göra åt saken utom att acceptera. ibland undrar jag om det finns någon som mig? som går igenom samma saker varje dag som mig? Jag skulle behöva prata med den människan nu! och sen äta en av dom knark kakorna på jobb och trycka i mig en 4 snickers, så kanske allt löser sig?