Drack på tok för mycket kaffe igår, kunde ändå inte hålla ögonen öppna och till råga på allt så gjorde det mig mest illamående. Så vid tio låg jag i sängen och försökte mig på att läsa för att slippa tänka och vid fem steg jag upp idag. Ibland känner man sig inte helt mänsklig, allt går liksom på rutin vissa dagar och det känns som om man inte gör mer än att jämt gå till jobbet. Ställa den där jäkla klockan som jag är så trött på och stiga upp, fixa och gå till jobb. Idag var det dessutom ett riktigt skit-väder ute med en massa regn och så blåser det som sjutton och man ser ungefär nada.
Men, jag slutar minsann tolv idag, en kort dag och jag ska se om jag kan försöka få något gjort där hemma kanske. Att gå ut är det inte på tal om ifall det ska fortsätta såhär. Sen blir det jobb för hela slanten i helgen, mycket att göra här då förengångskull.

Idag är det en sån där likgiltlighets-dag.  Jag orkar liksom inte bry mig nämnvärt. Jag skulle vilja, men vart finner man energi till allt? Jag undrar vad det är som gör att jag har en sån här dag. Undrar varför jag överhuvudtaget kanske inte mår så bra. Jag är sån som person att jag vanligtvis ser ner en smula på människor som inte mår bra. Ryck-upp-dig typ, det gör inte saken bättre att deppa ihop. Men ibland kan jag även beundra dessa människor, för jag skulle aldrig våga. Våga låta mig själv känna efter för mycket, våga erkänna för andra och för mig själv att man kommit till den berömda väggen och kanske själv sprungit in i den. Mycket beror på hur andra människor behandlar en antar jag, iallafall för mig. Igår hde jag en väldigt dålig dag (inte bara jag uppenbarligen), som först gjorde mig väldigt arg för man kan faktiskt inte säga och göra hur som helst, det övergick sen till att jag kände mig väldigt liten och just idag känner jag mig elakt likgiltlig. Trampa-på-mig-om-du-vågar ungefär. Om dagen idag har samma utgång så hoppas jag innerligt att jag kan hålla min stora mun tyst och inte säga något som jag senare kommer att ångra.