En bra människa påminde mig om att ta det lugnt, sakta ner och försöka njuta. Vart har jag egentligen bråttom någonstans? Vart är det jag springer till egentligen? Jag har inte en aning, och inte alls tänkt på det förrän någon slänger det i huvudet på mig. Ibland behöver man ett uppvaknande, synd bara att jag blir så arg när andra har rätt och jag inte vill erkänna det ens för mig själv. Jag fick helt enkelt ta mig i kragen och be om ursäkt, erkänna det jag hatar mest av allt - att jag hade fel. De som känner mig vet. Vet att jag inte tål att ha fel, vet om hur jag reagerar och när jag väl kommer till punkten att jag blir arg, ja, då är det inte mycket att göra mer än att låta mig vara och ignorera mig. Jag vet om det själv, och jag försöker bättra mig. Ska iallafall försöka lugna ner mig och så kommer säkert saker falla ner i knäet på mig istället. Att stressa fram löser nog inget och det blir nog bara fel, antar att det blir bäst såhär.
Imorgon blir det jobb, ska upp tiiidigt. Hoppas att vädret är bättre och att jag slipper få 3 liter regn i ansiktet som sist. Nu ska jag försöka rycka upp mig och minsann ta tag i att rensa upp i garderoben! Som jag har tänkt att jag ska göra de två senaste veckorna. Jaja, det står kvar iallafall, tyvärr? ..