Jag kan inte för mitt liv förstå varför världens mest underliga figurer verkar vilja ha kontakt med mig. Hur hittas jag? Varför alla dessa märkliga frågor? Eller är det jag som bara tar människor på för stort allvar? Kanske de flesta är så, men döljer den sidan väl, medan andra mer än gärna delar med sig? Till mig? Att få folk på halsen är inget ovanligt, jag har säkert varit en av de människorna också, men måste dom alltid sätta mig i såna konstiga situationer?

Idag lät tjejerna mig sova till tio, halv elva satte vi oss och åt vårt hembakade bröd från igår. Det var helt okej, jag är nöjd. Dom är otroligt bråkiga idag dock, vilket betyder att vi snart måste bege oss ut innan huvudvärken tar över mig och dom skriker ihjäl varandra. Det verkar inte alltid vara lätt att vara så nära varandra.
Ja, jag är ledig en hel vecka till och jag ska försöka börja få niks blöjfri, om någon kände sig i behov av den informationen. Dagis är inte mycket till hjälp då dom verkar vilja välja det lättaste alternativet, så lika bra att passa på när vi är hemma! Jag ska även passa på att andas, slappna av och bara vara, koncentrera mig på det som är viktigt. Igår var jag en katastrof, med dålig sömn och lite lätt irriterad så tog jag ut mig totalt och vid åtta var jag så slut i kropp och själ att jag knappt kunde förmå mig att duscha.. Det måste bli lite ordning, vi börjar idag. Jag var väldigt tacksam att jag har en människa i mitt liv som vill mig väl, alltid. Som faktiskt frågar, då alla vet att jag har lite svårt för att be om något. Som tänker på mig, vill underlätta för mig, som faktiskt försöker förstå. Tack är inte ord nog...

Never mind, I will find someone like you..

Efter att ha sovit otroligt dåligt i ett antal nätter så somnade jag vid halv nio igår och vaknade inte förrän två små busiga tjejer kom vid åtta imorse och väckte mig. Hela morgon har jag känt mig ovanligt pigg och inte på ett dugg dåligt humör. Fantastiskt. Kanske börjar mitt trassliga inre reda upp sig efter den senaste tidens små missöden. Det är glömt och förlåtet. Eller hur man ska se på det. Det är skönt att ha befriat sig själv och jag ska inte sätta mig i samma sits igen, det orkar inte själen.
Idag ska jag försöka få undan julstöket, felet med det är att man inte heller vill sätta upp det gamla tjafset, men att det råkar vara januari och inte finns kronor över till nya gardiner. Vilket dilemma. Antar att jag inte har mycket val ändå, så varför fundera över det? Men så är det väl alltid, jag skulle vilja ha en onoff knapp på allt det där tänkande ibland. Jag har alltid förundrats över de människor som bara finner sig i livet, aldrig funderar eller tänker efter, som bara följer strömmen och gör det som sägs vara rätt. Aldrig en undran om varför, utan bara stilla nöjer sig med tillvaron. Det måste ju vara skönt? Dom ser otroligt tillfredsställda ut med sin tillvaro iallafall, åtminstone de människor jag träffat på. Men vilket trist liv, trots med och motgångar, trots tårar och skratt, är jag glad att jag är jag. En vacker människa med vackra barn, ända in i själen.

Ett helt år. Ett helt år har gått och jag har inte hunnit förstå vart det har tagit vägen. En ny början, som de flesta säger men jag kan egentligen inte förstå varför. Jag lever med samma liv, samma glädje och samma sorg. Allting är precis som det har varit och för mig kändes det som vilken lördag som helst. Mycket har hänt dock, det gågna året. Jag uppfyllde mina nyårs löften från det förra året, med nöd&näppe. Jag försöker som alla andra att se 2012 som en början, en början på något bra. Jag har gett mig själv ett par löften som jag önskar att jag kan uppfylla. Inget drastiskt men nödvändigt. Jag har lovat att ta hand om mig själv, att må bra helt enkelt och lite annat smått och gott som jag behöver. Jag tror det kan bli bra ändå, trots allt.

En del gjorde mig lite ledsen i slutet av året. Som sagt, tystnaden talar sitt tydliga språk precis som vanligt. Jag tog det relativt bra och efter ett besök hos en fin vän, som intalade mig att jag är bättre än så, så kändes allt mycket lättare. Jag är bra, jag är vacker och jag behöver ingen annan för att må bra. Jag måste bara förstå det också. Jag vill ändå ha något sorts avslut, någon sorts förklaring. Men jag tror aldrig att jag kommer att få det ändå så jag skapade mitt egna avslut. Även om man ändå undrar.

Årets första arbetspass befinner jag mig på, eftersom tjejerna skulle hämtas hem idag så fick mamma göra det. Dock kom dom in och lämnade blommor till mig, och herregud som jag saknat dom. Det känns som om de har varit borta månader och växt varsin decimeter minst. Mina stora vackra tjejer.

Idag är jag en katastrof på utsidan, måste bero på min dåliga skönhetssömn. För igår kände jag mig splittrad på insidan, därav den dåliga sömnen. Idag är jag lugn, samlad. Förutom att jag är i dåligt skick, påväg mot ytterligare en omgång med förkylning, så känns det ändå helt okej idag. Jag skulle kunna spy på mitt beteende igår när jag tänker efter dock. Men det finns inte mycket jag kan göra idag åt det. Inga försök att släta över det hela iallafall för det blir alltid sju resor värre då tills man inte kan ta sig ur det längre. Jag får försöka med is i magen, lätt att säga på morgonen förstås. Jag måste iallafall skärpa mig och inte låta det gå ut över allting annat som rör min vardag. Sjukt att man låter saker och ting gå så långt.
Idag ska jag gå till jobb och arbeta det sista passet för detta året. Det känns märkligt. Ännu konstigare att det faktiskt är julafton på lördag. Hur fort har inte tiden gått? Det tar emot lite att gå mott jobb efter två lediga dagar. Men sen är jag faktiskt ledig året ut, de dagarna ska dessutom spenderas ensam vilket känna en smula jobbigt. Men jag tror det gör mig gott. Jag behöver nog ta hand om mig själv lite efter all december drama.

Jag är kall idag, både rent kroppsligt och mentalt. En outhärdlig kyla på jobb, darrade när jag kämpade ner min frukost. Jag käner mig också en smula kall i hjärtat. Det blir så när man ger bort en för stor bit av sig själv till någon annan, som inte behandlar det lika bra. Egentligen är jag väldigt tramsig, för det vet jag om. Men jag kan inte skaka av mig det. Jag begär så väldigt lite. Jag förstår inte vart i det hela problemt ligger. Fast bollen är inte hos mig, så jag borde sluta fundera, släpp och gå vidare. Ska det vara så svårt?

Jag sitter på jobb, klunkar kaffe och anstänger mig för att verka vaken. Jag behöver ledighet och den är så nära nu att mitt huvud redan är där. Kroppen bara är. Den finns, gör vad den ska men sinnet är långt borta. Tänk om man hade något att se fram emot också?
Klockan får helst bli två nu så att jag kan få lov att hämta tjejerna, gå hem och bara vara. Jag längtar till mitt hem som faktiskt verkligen känns som ett hem. Jag känner hur lycklig jag blir i själen när någon som precis stigit innanför min dörr för första gången och utbrister direkt att jag faktiskt har ett riktigt hem. Det är viktigt för mig, för jag har kämpat hårt för det. Mitt alldels egna hem.

Katastrof, det är så man kan summera mitt arbetspass mellan fredag och lördag. Jag vet inte vart jag ska börja. Gästerna var i allmänhet lite värre än vanligt. Lite mer krävande. Diskmaskinen trillade ner i avloppsbrunnen, såklart. Den är inte så lätt heller. Det svämmar över och jag kryper omkring under och försöker få upp det tunga åbäket. Alldeles smutsig ska jag gå och byta arbetsbyxor. Självklart drar jag i sönder gylfen. Spännande. Lite mer spring och jag låser in en stackars gäst mellan dörrarna! Uppe vid halv tolv och somnar som en sten. Stiger upp efter ett långt telefon samtal vid sex på morgonen. Han hittar inte ut ur hotellet och är inte glad. Drar på mig kläder och ska gå ner. Hör utanför min dörr hur det ringer någonstans. Det låter som en mycket gammal telefon. Lägger ingen stor vikt vid det förrän jag kommer ner och upptäcker att det är telefonen i lobbyn.. Som inte går att ringa till?.. Det fortsätter. Tio minuter sen står jag inte ut mer, ringer pappa som får komma och rädda mig. Hemska hotell! Sen kommer gästen som tydligen fortfarande inte hittat ut.. Han har inte en tand i munnen och är mycket arg på mig.. Vad att göra? Börjar med frukosten, förbereder. Då kommer en gäst.. Med mina glasögon.. Jag dog lite då. Varför har jag aldrig koll på mig själv?! Tydligen låg dom på ett bord i restaurangen.. Resten av dagen bestod av stress.. Jag har nog missat hälften.. Eller glömt.. Kanske tappar bort mig själv snart..


Idag försöker jag vara stark, det går inget vidare. Jag känner mig sorgsen, jag har gjort det sen jag vaknade igår. Tankar bladas med salt från tårar. Jag kan inte för mitt liv förstå varför heller och det gör mig frustrerad. Det är precis som om min kropp vet att det kommer att hända något snart och förbereder sig. Jag hatar osäkerhet, jag hatar att inte veta.. Där har jag det med kontrollen igen. Jag försökte faktiskt bryta ett mönster idag, det gick inte heller så bra. Jag försökte med hela mitt sinne, att bara vara, sitta i soffan och slappna av trots att jag behövde städa. Men jag fixar inte det. Jag får ingen ro. Jag måste. Jag känner inte igen mig själv. Vem har jag blivit?

Är någon någonsin perfekt? Är jag perfekt? Nej. Långt ifrån. Jag vill kanske gärna framstå som det dock. Jag försöker vara vacker och ha ett vackert hem. Jobbar hårt och har samtidigt väluppfostrade barn och ingen tvätt i tvättkorgen. Ingen disk, ordentlig mat varje kväll och samtidigt gör jag allt med ett fantastiskt leende. Jag är fantastiskt. Jag försöker utstråla det varje dag, lika mycket för andras skull som min egen. Övertyga världen om att jag är bra, jag duger. Men varför detta ständiga behov av bekräftelse på att jag duger när jag vet om det redan? Jag har blivit en hård människa men samtidigt rädd, därav den hårda fasaden. Jag är så rädd att jag gör fel, att jag säger något fel. Att jag är fel. Jag har fått höra så många gånger att "det hittar du på i ditt huvud Tina " .. Tillslut intalade jag mig att det var så. Jag slutade lita på min magkänsla och bröts sakta men säkert ner. Nu är jag hel igen, men rädd. Jag är rädd för att förlora människor jag tycker om, ständigt på mitt samvete att jag inte lägger lika mycket tid på varje människa som jag älskar. Det samvetet slukar mig på kvällarna. Det gör mig stel, rädd och jag får en oförmåga att ta mig an saker. Jag går på rutin, städar, diskar, tvättar och är så perfekt som jag borde vara. För ingen förstår vad jag har att vara ledsen över. Inte jag heller vissa dagar. Men ändå känner jag det, i hela kroppen, det kommer på kvällen när jag är ensam med mig själv. Jag hatar det. Jag låter det ofta gå ut över människor jag tycker om. Ofta över dom som inte kan lämna mig. Jag försöker bättra mig. Men det fungerar inte så. Jag kan inte bara önska att jag är någon annan, för jag är alltid jag. På gott och ont. Jag måste sluta vara perfekt, för jag är inte det.

Man går inte och väntar på om, man går och väntar på när. Att jag skulle ha ett kontrollbehov verkar absurt, för mig själv. Jag är enkel. Antar jag. Trodde jag ivarjefall. Uppenbarligen inte. Det finns inget enkelt över mig. Jag är rädd för att säga fel ord, jag är rädd för att släppa på mig själv. Jag antar en massa. Inbillar mig. Jag borde inte gör så. Någon gång ska det väl vara min tur? Jag tänker för mycket.

Halva min hjärna verkar ligga på en massa papper som jag kastat bort, allting kommer uppenbarligen från min näsa. Hur kan det komma sig att en liten infektion kan orsaka att allting där inne trillar ut under så långt tid? Vart kommer allting ifrån? Jag hatar känslan av att inte kunna andas, står inte ut att lyssna på mig själv när jag låter som en jäkla kalle anka och hur jävla äckligt är det inte att låta som en monster när man ska ha ut skiten? ueä, som min dotter så fint säger.

En fet klump i magen som inte vill försvinna. Vad är jag orolig över? Jag önskar jag visste. Är det magkänslan som pratar med mig om att något inte är som det ska eller helt enkelt någon som släppt ut fjärilar där inne? Någon som känner sig skyldig?

Vaknade med ett leende på läpparna, ett fånigt leende som jag inte kunde få bort hur mycket jag än ansträngde mig.. Jag har känt mig lycklig idag och jag är rädd för den känslan, den rycks alltid bort för fort och man trillar så lätt då. Men man måste våga för att vinna ,eller? Frågan är om det är värt det. Det känns så nu.

Strax ska jag bege mig mot jobb, min lycka byttes ut mot huvudvärk. Ibland känner jag bara inte för det, vad är meningen med det? Man går dit, man gör vad man ska, tjänar en del som bara försvinner ändå. I slutändan gör det en olycklig, pengar är papper..

Jag är nervös, snart är det dags..

Du ska inte tro att världen är din och du kan säga vad du vill. Inget rör mig i ryggen just nu, det är din förlust.

Någon gång under veckan som gick så bestämde jag mig själv för att försöka dricka ungefär två liter vatten varje dag, då jag i vanliga fall bara dricker ungefär två små glas med någon form att vätska. Jag har insett hur jag verkligen får kämpa med att hålla det över en liter. Märkligt, varför har jag så stora problem med det?
Feber har härjat i min kropp de senaste dygnen, vilket i sin tur leder till mardrömmar, dålig sömn och yrande. Förkylning har även satt sina spår och jag känner mig verkligen matt. Barnen är friska så det är bara att bege sig mot jobb, som om jag hade något val.
Det börjar dra ihop sig, när jag tänker på det så känner jag mig genast nervös. Det är en stor grej ändå, även om jag får det att se ut som om jag inte bryr mig. Ibland känns det fel, ibland väldigt rätt. Jag antar att tiden får utvisa. Samtalet jag måste ringa känns även det nervöst och jag har skjutit det på framtiden. Snart, snart har jag samlat både mod och kött på benen för att fixa det. Jag måste göra det snart, det vet jag om. Ibland är det inte sådär härligt att vara vuxen.

Jag upptäckte igår hur mycket jag skulle vilja ändra på saker. Insåg att jag måste hålla vid det jag lovar mig själv för annars kommer jag ingenstans.. Idag känns det bra. Idag känner jag mig bra, hel. Det är inte ofta den känslan in finner sig på morgonen. Sitter i soffan, njuter av kaffe, funderar..
En del beslut känner jag mig fortfarande osäker på, men jag har bestämt mig för att inte lägga någon vikt vid det mer. Jag tvekade inte en sekund då. Det får helt enkelt bära eller brista. Jag har gett upp om att det skulle finnas någon form av tur i mitt liv, man skapar sin egna lycka..

Du är nog den..