I veckan som gick grät jag tårar som var så äkta som tårar någonsin kan bli. Jag kom till jobbet med blodsprängda ögon och fick mig ett verkligt uppvaknade. Hur många gånger måste man få det för att inse sanningen? Sanningen är kanske fel ord, för den har jag aldrig förnekat. Verkligheten? Jag vet inte, jag måste kanske ändra på mig. Men borde man ändra på sig för att rätta in sig i ledet? Passa in i mallen över normal-människor och leva så att andra står ut med ens närvaro? Nej. Men jag måste tänka efter och sen tala, jag brukar vara ganska så bra på det och ordna fram vältaliga ord och intilligenta svar. Framförallt uppriktiga. Men det är det där med tonen. Jag är inget bra på att låta vidare lycklig när jag talar. Varför skulle jag? Men det blir så tråkigt. Ännu tråkigare när man hör hur andra uppfattar den tonen, uppebarligen tusen gånger värre än hur jag själv hör den. Men jag är ivarjefall den jag är, jag sopar aldrig mig själv under mattan. Jag vet precis om hur jag beter mig, ibland kan jag vara en riktigt egoist men jag anser att jag har rätt att vara det många gånger. Jag släpper inte in vem som helst inpå skinnet, det är farligt att leka med känslor. Beröring är det värsta av allt, det invaggar en i en så fruktansvärt falsk trygget som man aldrig borde känna. Därav gillar jag inte människor som tar i mig, hur kan man vara så dum att tro att man har rätt att röra vid mig när dom inte ens vet vem jag är? Tvinga sig på, stoppa deras ord i min mun, lura min hjärna med sina fingertoppar längst min arm. Otroligt vad det är lätt att genomskåda vad syftet är.

Idag sitter jag på jobb, efter ett faktiskt ganska så trevlig julbord med contan igår. Jag mår hyfsat bra, dock lite trött. Det var en.. lagom kväll igår. Det var lugnt och skönt, lagom med mat, lagom med människor och lagom med alkohol. Att hälften satt och gäspade, kollade i taket samt på klockan är upp till dom, det blir aldrig bättre än vad man gör det. Så idag blir det nog inte mycket mer gjort än vad jag måste, man får ha sådana dagar ibland med. Saknar tjejerna bara, tog emot att lämna av dom på dagis. Ibland önskar jag att pengar bara vore papper och inte hade den betydelsen som dom har och att jag kunde umgås med mina vackra & intilligenta barn varje dag.
I mitt sagoland kanske.