Man går inte och väntar på om, man går och väntar på när. Att jag skulle ha ett kontrollbehov verkar absurt, för mig själv. Jag är enkel. Antar jag. Trodde jag ivarjefall. Uppenbarligen inte. Det finns inget enkelt över mig. Jag är rädd för att säga fel ord, jag är rädd för att släppa på mig själv. Jag antar en massa. Inbillar mig. Jag borde inte gör så. Någon gång ska det väl vara min tur? Jag tänker för mycket.

Halva min hjärna verkar ligga på en massa papper som jag kastat bort, allting kommer uppenbarligen från min näsa. Hur kan det komma sig att en liten infektion kan orsaka att allting där inne trillar ut under så långt tid? Vart kommer allting ifrån? Jag hatar känslan av att inte kunna andas, står inte ut att lyssna på mig själv när jag låter som en jäkla kalle anka och hur jävla äckligt är det inte att låta som en monster när man ska ha ut skiten? ueä, som min dotter så fint säger.

En fet klump i magen som inte vill försvinna. Vad är jag orolig över? Jag önskar jag visste. Är det magkänslan som pratar med mig om att något inte är som det ska eller helt enkelt någon som släppt ut fjärilar där inne? Någon som känner sig skyldig?