Är någon någonsin perfekt? Är jag perfekt? Nej. Långt ifrån. Jag vill kanske gärna framstå som det dock. Jag försöker vara vacker och ha ett vackert hem. Jobbar hårt och har samtidigt väluppfostrade barn och ingen tvätt i tvättkorgen. Ingen disk, ordentlig mat varje kväll och samtidigt gör jag allt med ett fantastiskt leende. Jag är fantastiskt. Jag försöker utstråla det varje dag, lika mycket för andras skull som min egen. Övertyga världen om att jag är bra, jag duger. Men varför detta ständiga behov av bekräftelse på att jag duger när jag vet om det redan? Jag har blivit en hård människa men samtidigt rädd, därav den hårda fasaden. Jag är så rädd att jag gör fel, att jag säger något fel. Att jag är fel. Jag har fått höra så många gånger att "det hittar du på i ditt huvud Tina " .. Tillslut intalade jag mig att det var så. Jag slutade lita på min magkänsla och bröts sakta men säkert ner. Nu är jag hel igen, men rädd. Jag är rädd för att förlora människor jag tycker om, ständigt på mitt samvete att jag inte lägger lika mycket tid på varje människa som jag älskar. Det samvetet slukar mig på kvällarna. Det gör mig stel, rädd och jag får en oförmåga att ta mig an saker. Jag går på rutin, städar, diskar, tvättar och är så perfekt som jag borde vara. För ingen förstår vad jag har att vara ledsen över. Inte jag heller vissa dagar. Men ändå känner jag det, i hela kroppen, det kommer på kvällen när jag är ensam med mig själv. Jag hatar det. Jag låter det ofta gå ut över människor jag tycker om. Ofta över dom som inte kan lämna mig. Jag försöker bättra mig. Men det fungerar inte så. Jag kan inte bara önska att jag är någon annan, för jag är alltid jag. På gott och ont. Jag måste sluta vara perfekt, för jag är inte det.