Jag är kall idag, både rent kroppsligt och mentalt. En outhärdlig kyla på jobb, darrade när jag kämpade ner min frukost. Jag käner mig också en smula kall i hjärtat. Det blir så när man ger bort en för stor bit av sig själv till någon annan, som inte behandlar det lika bra. Egentligen är jag väldigt tramsig, för det vet jag om. Men jag kan inte skaka av mig det. Jag begär så väldigt lite. Jag förstår inte vart i det hela problemt ligger. Fast bollen är inte hos mig, så jag borde sluta fundera, släpp och gå vidare. Ska det vara så svårt?

Jag sitter på jobb, klunkar kaffe och anstänger mig för att verka vaken. Jag behöver ledighet och den är så nära nu att mitt huvud redan är där. Kroppen bara är. Den finns, gör vad den ska men sinnet är långt borta. Tänk om man hade något att se fram emot också?
Klockan får helst bli två nu så att jag kan få lov att hämta tjejerna, gå hem och bara vara. Jag längtar till mitt hem som faktiskt verkligen känns som ett hem. Jag känner hur lycklig jag blir i själen när någon som precis stigit innanför min dörr för första gången och utbrister direkt att jag faktiskt har ett riktigt hem. Det är viktigt för mig, för jag har kämpat hårt för det. Mitt alldels egna hem.