Katastrof, det är så man kan summera mitt arbetspass mellan fredag och lördag. Jag vet inte vart jag ska börja. Gästerna var i allmänhet lite värre än vanligt. Lite mer krävande. Diskmaskinen trillade ner i avloppsbrunnen, såklart. Den är inte så lätt heller. Det svämmar över och jag kryper omkring under och försöker få upp det tunga åbäket. Alldeles smutsig ska jag gå och byta arbetsbyxor. Självklart drar jag i sönder gylfen. Spännande. Lite mer spring och jag låser in en stackars gäst mellan dörrarna! Uppe vid halv tolv och somnar som en sten. Stiger upp efter ett långt telefon samtal vid sex på morgonen. Han hittar inte ut ur hotellet och är inte glad. Drar på mig kläder och ska gå ner. Hör utanför min dörr hur det ringer någonstans. Det låter som en mycket gammal telefon. Lägger ingen stor vikt vid det förrän jag kommer ner och upptäcker att det är telefonen i lobbyn.. Som inte går att ringa till?.. Det fortsätter. Tio minuter sen står jag inte ut mer, ringer pappa som får komma och rädda mig. Hemska hotell! Sen kommer gästen som tydligen fortfarande inte hittat ut.. Han har inte en tand i munnen och är mycket arg på mig.. Vad att göra? Börjar med frukosten, förbereder. Då kommer en gäst.. Med mina glasögon.. Jag dog lite då. Varför har jag aldrig koll på mig själv?! Tydligen låg dom på ett bord i restaurangen.. Resten av dagen bestod av stress.. Jag har nog missat hälften.. Eller glömt.. Kanske tappar bort mig själv snart..


Idag försöker jag vara stark, det går inget vidare. Jag känner mig sorgsen, jag har gjort det sen jag vaknade igår. Tankar bladas med salt från tårar. Jag kan inte för mitt liv förstå varför heller och det gör mig frustrerad. Det är precis som om min kropp vet att det kommer att hända något snart och förbereder sig. Jag hatar osäkerhet, jag hatar att inte veta.. Där har jag det med kontrollen igen. Jag försökte faktiskt bryta ett mönster idag, det gick inte heller så bra. Jag försökte med hela mitt sinne, att bara vara, sitta i soffan och slappna av trots att jag behövde städa. Men jag fixar inte det. Jag får ingen ro. Jag måste. Jag känner inte igen mig själv. Vem har jag blivit?