17 december

jag är född och uppfostrad till att vara en stark människa, till att klara mig ensam och att allt går över när man gifter sig. ibland kan jag inte låta bli att undra om jag verkligen fortfarande är den starka person jag en gång varit? att kunna vifta av sig vad människor säger och inte bry mig var en verklighet jag har levt i, nuförtiden tar jag allt mer personligt. analyserar, vänder och vrider på allt människor säger och kan inte mer än att fråga mig själv om det är för att man är mamma? blir man mer känslig då eller är det bara mitt självförtroende som är i botten? det känns som om jag är back on track ibland, att jag emellanåt är där jag varit förut, och framförallt mår bra! men vissa dagar är jag så långt ner att jag undrar om jag verkligen någonsin kommer komma upp ur den grop jag grävt åt mig själv? jag är duktigt på det, att gräva djupt.. och jag undrar jämt vad som gjort mig till denna svaga och känsliga person, som jag verkligen hatar. ag hatar att vara såhär, att gråta jämt och ta åt mig så mycket saker, att låta människor komma inpå skinnet och förstöra mig. jag hade aldrig låtit det hända förut, jag hade bara borstat av mig det och gått vidare. inte brytt mig ett dyft åt att en människa kallade mig något, bara tyckt synd om personen som var tvungen att försöka trycka ner mig för att må bättre. kanske är det för att jag alltid varit en rörig människa, jämt sen och alltid glömt hälften. att jag måste ha så mycket koll på allting nu och inte fixar det riktigt.. jag vet inte, jag vet bara att jag håller på att återskapa mitt gamla jag och uppfostrar mina flickor till att bli starka, självständiga och självsäkra kvinnor som inte kommer bry sig ett dyft om någon tycker dom är fula, för att dom vet att dom är vackra.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0