Det som var efterlängtat, skulle bli så jävla bra och underbart blev till ett förvirrad, jobbigt och hemskt kaos.
satt på biltemas parkering med syster när hon fick samtal från sin pojkvän, han var på väg till sjukhuset i ängelholm i en ambulans och lars i en annan. Dom hade krockat, en lastbil hade kört in i dom och alla våra saker, minnen och liv låg utspridda över hela hallandsåsen.
Tack och lov hade lars och andre klarat sig bra men resten var bara söndertrasat. hela släpet med saker satt intryckt i bilens bakdel och där var inte en möbel som kunde räddas.. så ja, nu sitter man här, på 125 kvm med knappt en enda möbel, endast lånat och skänkta saker så vi skulle kunna ha något och kunna bo här..och jag som var orolig innan för hur vi skulle kunna fylla ut! ironi är det perfekta ordet för det! alla saker var nerkastade i sopsäckar så det har bara varit ett enda stort sorterande de senaste dagarna! fruktansvärt jobbigt och ledsamt att se alla minnen och allt man kämpat för bara ligga helt utspritt och söndrigt, men varför skulle vi ha någon tur?
Det var ödet sa många, men jag tror det bara var den vanliga gamla oturen som förföljt oss från början... så fort det hänt något bra så är det alltid något som puttar ner en i hålet, och när man tror att man inte kan komma längre, då drar någon undan mattan för en och man faller.. likadant varje gång.
Jag tror att mitt lov är som en golfboll, först en massa hårda slag och sen blir man nerputtad i hålet.
börjar komma någerlunda i ordning nu iallafall, ska till ikea med mormor imorgon och hitta lite möbler!
Nej nu ska jag nanna, klockan är redan tolv och det är ju en dag imorgon med..

Allt för mig/T