Trött, trött i min arma stackars kropp och i min själ. Jag saknar mina barn, otroligt mycket och jag vill inget annat är att få komma hem. Dagarna tar aldrig slut och jag vill ut, ut och känna solen mot ansiktet och få energin tillbaka. Jag vill inte vara här mer, jag vill inte sitta här varje helg och se alla andra hitta på saker medan jag jobbar. Jag vill inte. 4e helgen i rad nu då, suck. kanske en 5e? nej, jag vill inte. Jag vill absolut inte jobba på fredag, pappa fyller år och jag skulle föredra att vara där men jag antar att jag inte får vara det. Jag vill inte ha det såhär.

Igår fick jag ett jobbigt samtal, samtidigt som det var en lättnad så var det ändå känsloladdat och just nu blir inget som jag vill. Bra under omständigheterna iallafall, vilket gav mig lite tröst mitt i allt detta. Det är jobbigt, det tar hårt. Mitt liv bara kantas av konstiga saker som jag inte borde vara med om. Jag vill inte.