Jag testade att sova på saken, att försöka sova bort problemen och kanske se lite ljusare på allt nästa dag? Men nej. Problemen blev varken ljusare eller försvann, typiskt. Snarare blev de värre, jag fick sovit på saken och inser verkligen hur illa allt är. Jag försöker verkligen vara glad över att mina vänner tar sig framåt, att dom klättrar uppåt genom sina jobb, tjänar mer pengar och mår bättre men det är så svårt. Det är så svårt att sitta och veta att jag inte kan unna mig själv en endaste krona, att snåla med allt och inte kunna följa med ens på hälften av de saker de gör och samtidigt vara glad för deras skull. Åh, det var inte så här det skulle bli! Det är inte så här jag vill leva, jag känner mig så ensam och tragisk att jag ibland inte kan göra annat än att skratta åt mig själv. Det är det här jag har jobbat med att undvika hela livet, och nu sitter jag mitt ibland det och har inte en aning om hur jag ska ta mig ur det. fanfanfan. Jag vill inte mer nu. Skrattretande.
Jag ska fixa detta, nu räcker det. Min kropp, mitt sinne och min själ orkar inte mer nu. Jag drivs av mina barn och energidryck, det är som bränsle för min kropp men funkar inte hur länge som helst. Jag måste ta mig i  kragen. Imorgon, imorgon ska jag ta mig tid att fixa detta. Jag ska spotta på de människor som spottat på mig.