Ni säger till mig -Gör inget dumt. Ni är många . Du säger till mig -Tänk på dig själv. Men är det rätt när det inte enbart är jag som drabbas?
Men vad är egentligen dumt? Att jag tänker på mig själv? Att jag slipper vara ledsen? Att jag kanske får mer tid, ork och lust att vara med mina barn? Allt blir så förvirrande. Jag kan inte vara där varje helg, jag kan inte alltid ställa upp och stå utanför. Jag vill inte och kommer aldrig orka det. Jag vill ha tid med mina barn. Jag vill finnas där för dom i en tid där de behöver mig som mest. Där jag är deras enda trygga punkt, då går det inte att flacka omkring för lite pengar. För de ser aldrig pengarna, men vad de ser är inte sin mamma ivarjefall. Är det så fel av mig? Men samtidigt, det är en fruktansvärd chans. Det är vad jag strävat efter, vad jag velat ha hela tiden. Varför kan inte allt inträffa när jag vill det istället? Varför måste det alltid hända i värsta möjliga tillfälle och varför ska jag alltid behöva stå med beslut som kommer påverka mig långt tid framöver? Jag vill inte ta detta beslutet nu. Men jag måste. suck. Jag får sova på saken, hoppas på att mitt sinne kan bestämma sig, att jag blivit lite klokare och fattar rätt beslut imorgon. Vi får väl se.